torsdag, december 28, 2006

Jullov


Så här ser det inte ut just nu. Men det var fint när det begav sig med snön


Har lyckats få nästan en hel vecka ledigt - från juldagen till på lördag - och ägnar just nu mig åt att göra ingenting hemma hos mamma och pappa.
Julen förlöpte väl. Konstaterade på juldagens kväll att jag firat fem gudstjänster på 48 timmar och det är ju det bästa sättet att fira jul. På julafton hade jag först krubbgudstjänst i Pershagen och sedan åkte jag till makens krubbgudstjänst med dop i Vårdinge. Där iscensattes den apokryfa berättelsen om det stora jordskalvet i Betlehem där stallet rasade samman över den heliga familjen men alla klarade sig oskadda sånär som på en ängel som bröt vingen. På eftermiddagen hade jag julbön i Sankta Ragnhild och på juldagen hade Markus julotta i Vårdinge och sedan firade vi högmässa i Ragnhild innan vi fick besök i form av makens familj och P och L.
Nu är vi som sagt i Kårarp och gör ingenting särskilt. Har jullov.

fredag, december 22, 2006

Granar jag minns

När jag var liten, fast inte jätteliten, jag gick i skolan, bodde vi i Lundby i Örebro, i en mexitegelvilla från 70-talet. Den hade en källare med de för den tiden obligatoriska hobbyrummet och gillestugan och i den senare placerades alltid den ena julgranen. (Den andra stod i hallen och ett år välte den tre gånger över min lillebror). Enligt familjeritualen sattes ljusen på kvällen före julafton och pyntet på julaftons morgon. Eller snarare - pappa satte i ljusen, alla andra tittade på. Så också den minnesvärda julen när pappa fick för sig att ansa granen lite efteråt. Han satte resolut den gamla sekatören i den störande grenen och klippte till. Och hela gillestugan blev becksvart. Julbelysningen slocknade och proppen gick. Ur mörkret hördes pappas sammanbitna: "Tala inte om det här för farmor!" Det gjorde vi inte heller. Istället grävdes fram någon tvivelaktig julgransbelysning från 50-talet som fick göra tjänst istället. Den var jättefin och användes sedan i många år till. Frågan är om den inte kommer sättas i mammas och pappas gran även i år.

Senare, när mor och far flyttat ut i prästgård på landet och jag själv till mikroskopisk studentrum i Uppsala, hände det sig vid jultid att det blåste och regnade en massa. Alla granar vid Medins livs i Stora Mellösa låg i en isig hög på marken och var inte till försäljning. Samma sak vid macken i Odensbacken, vid ICA Odenhallen och på Österplan. Lillebror och jag blev alltmer desperata där vi körde runt i vinterkvällen i den skruttiga Ford vi hade delad vårdnad om - fast då var det bara jag som hade körkort. I alla fall, när Lotta-på-Bråkmakargatan-paniken nästan var ett faktum, mindes plötsligt lillebror att "det ligger ju en sån där gårdsbutik i kröken efter Torsborg". Sagt och gjort. Vi svängde av och inhandlade familjehistoriens vackraste granar - höga, täta och mörkgröna, till den facila summan av 75:- styck. Vi fick åka två gånger med öppen baklucka (Ford Escort är inte konsturerad för trädtransporter) och det var barr i bilen i säkert ett år efteråt. Men det var det värt.

En liknande episod utspelade sig julen 2004. Min första jul som präst, vår första jul som vi firade i Mölnbo, vår första julafton helt utan släktingar. Lite läskigt, men istället skulle vi fira med grannarna och bästa vännerna P och L. Maken och jag köpte fin gran i god tid, grannarna hann inte med. P arbetade sent och mycket på kvällen den 23. Alltså gav L och jag oss iväg i gamla Skodan, inte heller den konstruerad för trädtransporter. Till Blomstergården, där granarna var slut. Till Lantmännen, där de aldrig ens funnits, till Statoil där de såg ut som flaskborstar. Till OK i Järna där de var slut och så slutligen, efter febrigt tänkande (jag var egentligen sjuk vid tillfället och L var desperat) och en hel del Lotta-panik, styrde vi bilen mot Vagnhärad, där vi i strilande snöslask köpte en liten gran, tryckte in den i bagaget och körde hem, med öppen baklucka. Men varje gång det året som jag tittade på granngranen, blev jag alldeles varm i hjärtat. Nummer 7 hade inte varit detsamma utan den. Fakum är att den julen, trots feber och snuva och en mardrömslik julotta när jag hela tiden var sekunder från att tappa rösten, var en av de bästa hittills.

I år hade vi tänkt ta in den söta granen som växer vid tvättlinan. Men när vi skärskådade den i går, insåg vi att även om den är tät och fin, är grenarna för små. Hela granen kommer sloka om vi hänger så mycket som en halmängeln i den. Alltså ska vi ut på jakt i eftermiddag. Kanske återkommer jag med rapport...

torsdag, december 21, 2006

En bra låt

Tack Sankta Ragnhildsgymnasiets esteter för tipset!

Gå in, lyssna på The Quiz och njut!
http://www.myspace.com/saferide

onsdag, december 20, 2006

Juliga filmer

Är Love Actually den bästa julfilmen?



eller är det Unga Kvinnor?


Jag kan inte bestämma mig.

tisdag, december 19, 2006

Sviter efter pepparkaksbak

Igår bakade jag, maken och svågern säkert tusen pepparkakor. Två timmar av oavbrutet kavlande och tryckande, samt en sats lussebullar före, har gett smärtsamt resultat i axlar och nacke. När man får ont av att baka pepparkakor, då vet man att man är otränad...Men gott blev det, givetvis enligt Pappa Mickes (svärfar) specialrecept.

Har precis haft två julspel tillsammans med sexåringar och ska nu ge mig i kast med alla julen predikningar och betraktelser och sånt. Ibland är det självklara det svåraste.

söndag, december 17, 2006

Dömt att misslyckas...

Jag för ett ojämt krig mot en julsång. Och inte vilken julsång som helst heller - Jul, jul, strålande jul. Jag inser att det är kulturfientligt och mer eller mindre lönlöst - ingen kommer sluta sjunga den bara för att jag inte tycker om den. Men jag är lätt besatt. Just nu är mitt delmål att lyckas manövrera ut den från julbönen. Det kommer heller inte att gå.

Varför? För att den framställer julen inte som en samling av dagar då vi firar Jesu födelse, utan som en självständig person, som kan skänka människor frid och fred och harmoni i sig själv. Jul, jul strålande jul tillber inte Kristus, den tillber julen i sig. Som om det faktum att just jultiden kunde förändra något i människors suckande barmar eller i stridernas blod och larm. Jesus kan -och han är ju här varje dag.

Mitt andra argument är att den är sliskig, sentimental och svårsjungen. Men det är helt sekundärt.

För att inte framstå som alltför negativ, vill jag här lyfta fram 10 jul- och adventssånger jag tycker om.

1. Dagen är kommen
2. Välkommen, O Jesu du himlamonark
3. Se, natten flyr för dagens fröjd
4. Det är en ros utsprungen
5. O kom, o, kom Immanuel
6. Vid Betlehem en vinternatt
7. Lagd på strå i ett stall
8. Ett litet barn av Davids hus
9. Tänd ljus, ett ljus ska brinna
10. Bereden väg för Herran

onsdag, december 13, 2006

Likadan fast min är blå

Bilden kommer från www.gudrunsjoden.se

En sådan här fin julblus (fast min är blå) har jag investerat i för några dagar sedan. Idag har jag haft den över min svarta prästtop till svarta strecthjeans på jobbet och inom bara några timmar fått två förfrågningar om det är så att jag kanske möjligtvis väntar barn....svaret är nej, det gör jag inte. Men blusen är fin ändå tycker jag.
Nu ska jag skriva tre julkort till och sedan skriva predikan. Årets sista Familjemässa på söndag. Någon som vet var man kan köpa gräshoppor i stort format, gärna av tyg?

Luciatrauman

S:t Lucia

Idag serveras risgrynsgröt i alla Sveriges skolor - nästan. Några lyckliga får julbord, det har jag läst i lokaltidningen. Men väldigt många får gröt. Vilket är grunden till mitt något kluvna förhållanden till luciadagen.

Som tonåring var jag en flitig körsångare - skolkören, gospelkören, kyrkokören, musikskolans flickkör, fast inte alla samtidigt. Och under luciatiden innebar detta ett väldigt tågande på skolor, företag och konserthus. Man vaknade vid femtiden, bad en bön att linnet inte skulle skrynkla sig alltför mycket i plastpåsen, tog sin kattkiss-doftande krans och sprang. Utan frukost, för hur många 16-åringar är sugna på frukost vid fem? Jag var det inte i alla fall. Sedan gick man där med sitt ljus och andades in dess ångor, varv efter varv efter varv, medan man gradvis blev vaknare, hesare och hungrigare. Och så var det äntligen lunchdags. Och så får man gröt. Och inget alternativ. Den enda dagen på hela året som Karolinska skolan i Örebro inte erbjöd två rätter, var när det var risgrynsgröts-dag. Alltså åt man knäckebröd och clementin, svalde hårt och lussade vidare. Framåt aftonen, mellan det sista eftermiddags-skol-tåget och det första kyrkliga, kunde man äntligen placera sin darriga kropp, svårt skadad av både syrebrist och näringsbrist, på en platsstol på McDonalds och börja leva igen.

Så, alla gröthatande tärnor i tonåren som just nu fnattar runt på stan - jag hoppas innerligt ni hinner med ett McDonaldsbesök idag. Om inte - ta en banan.

tisdag, december 05, 2006

Jag tycker inte heller om tomtar


...så därför håller jag med F. Jonatan. Och Torbjörn Stille. Även om jag kanske inte skulle tagit striden själv.
Läs här: http://faderjonatan.blogspot.com/2006/12/inga-tomtar-i-luciatget.html så förstår ni vad jag syftar på.

Jag har aldrig trott på tomten. På dagis var jag den onda 5-åringen som avslöjade alltihop för oskyldiga jämnåriga. Det kom inte ens någon lättidentifierad granne i mask till oss - och jag fick klappar ändå. Uttdelade av pappa, i helt vanliga kläder. Därför blev jag mycket lycklig när jag som 8-åring eller så läste boken bakom filmen Sound of Music, där verklighetens mycket katolska barnen von Trapp får sina julklappar av ingen mindre än Jesusbarnet!

onsdag, november 29, 2006

Nya avsnitt med studierektor Gruber


Jag vet inte vad det beror på, men jag är lite svag för vice principal mr Gruber. Speciellt när han blir riktigt hysterisk. Då är Boston Public som allra bäst!

Ännu en lista...

Tog sen lunch diag och sitter här med mitt kaffe och en sanslöst god hallongrotta som damerna i Duvan bakat. Mums.
Hittade en lista hos Heléne som jag förstås stjäl. Kan inte sluta älska såna.

MIRIAMS FÖRSTA
Riktiga jobb: Kyrkogårdsarbetare
Egenköpta CD: Någon Ace of Bace-singel tror jag det var.
Piercing: Öronen, jag tror de började med vänster
Riktiga kärlek: Markus (vilken tur att det är så!)
Fiende: Det fanns en elak unge på dagis som hette Cecilia.

MIRIAMS SENASTE:
Biltur: Hem från Södertälje i måndags kväll
Kyss: Hej-då från maken vid frukostbordet i morse
Låne-bok: Lånade Scarlet och Feather av mamma. Har läst den förut, helt OK.
Sedda film: Sanningen om katter och hundar
Dryck förtärd: En kopp kaffe
Mat äten: Crepes
Telefonsamtal: Organist Martin, han svarade inte:
Skiva spelad: Bachs juloratorium med Uppsala domkyrkans körer.
Irritation: Mina byxor är för stora:

JAG VILL: vara piggare
JAG HAR: Skorv bakom öronen
JAG ÖNSKAR: att det blir minusgrader snart
JAG HATAR: Att ha min månatliga reglering
JAG ÄR RÄDD FÖR: fåglar och att min bil ska gå sönder
JAG HÖR: Datorns sus
JAG UNDRAR: vad jag ska säga om Hemlighetspärlorna till EMQL
JAG ÅNGRAR att jag inte gick på Johannelund
JAG ÄLSKAR: Jesus, Markus, mamma, pappa, lillebror
JAG SJUNGER: Ständigt, idag mest Bereden Väg
GRÅTER: Lite för sällan. Men ofta när jag blir arg.

JA ELLER NEJ:
Jag har en dagbok: Nej. Om inte bloggen räknas
Jag gillar att laga mat: Ja
Jag har en hemlighet jag inte delat med någon: Jag tror inte det. Eller, jo, det har jag.
FAVORIT-
nummer: 18
-färg: Grön
-dag: söndag
-månad: december
-dryck: apelsinjuice

FÖREDRAR...
Gos eller hångel: Hångel
Te eller kaffe: Kaffe
Mörkt eller ljust öl: Ljust
Rött eller vitt vin: ingen åsikt...

INOM DET SENASTE DYGNET HAR JAG
Gråtit? Nej
Hälpt någon? Japp
Köpt något? En macka
Gått på bio? Nej.
Sagt jag älskar dig? tror det.
Saknat ett ex? Inte en chans
Skrivit i en dagbok? nej, bara bloggat
Haft ett seriöst samtal? Ett gäng
Kramat någon? Ja, Markus

tisdag, november 28, 2006

Länkar vidare idag

Först till pappas senaste inlägg i tryckfrihetsdebatten: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=592191&previousRenderType=2

Sedan till en intressant diskussion hos Fader Jonatan. Inte helt otippat håller jag med Falstaff, men det är en fröjd att läsa en debatt mellan ödmjuka och intelligenta människor som håller sig till saken.
http://faderjonatan.blogspot.com/2006/11/nu-har-jag-mtt-biskop-spong.html#comments

lördag, november 25, 2006

Retreat-helg




Jag är på Kårarps-retreat. Jag har aldrig varit så mycket för det där med att vara tyst på en kursgård, så mina retreater går oftast till mor och far. Får ut mycket mer av att prata högt med pappa än tyst för mig själv.



Och så finns ju Sarro här. Inget är så avstressande som en speedad lapphund!

söndag, november 19, 2006

Söndagssexa

Jag gör om vännen Lisas moraliska fredagsfyra till en moralisk söndagssexa, eftersom det är söndag idag och minst tjugo minuter tills vaktis V öppnar kyrkporten så jag kan komma in...

1) Om en hemlös ber dig om pengar, vad gör du då?
Det varierar. Ganska ofta ger jag pengar, eftersom jag inte står ut med tanken att de faktiskt skulle ha dem till mat och så utgick jag i mitt fördomsfulla sinne från att de var till sprit och så fick de ingen mat den dagen...

2) Om du ser någon stå med bilen på motorvägsrenen och viftar med händerna, vad gör du då?Jag har värsta ångesten för motorvägar, så jag törs inte stanna. Sänder en förbön och kör vidare. Fast jag vet hur det är att stå där och vifta själv...

3) Om någon ringer på och ber dig ta hand om en kattunge som annars måste avlivas, vad gör du då?
Ber dem vända sig till Södertälje katthem (bra plats för övrigt) eller tar emot den och tar med den dit nästa dag. Min egen misse-murr skulle aldrig tolerera att den flyttade in, är jag rädd.

4) Om en vän ber att få låna 5.000 kronor av dig, men absolut inte vill säga till vad, vad gör du då?
Jag vet inte riktigt. Beror på vem det är. Fast med största sannolikhet nej, inte om han/hon inte säger vad det är till. Då måste det ju vara något skumt.

5) Om en vän berättar för dig att han/hon är otrogen mot sin make/maka, vad gör du då?
I princip: Uppmanar henne/honom att antingen avsluta affären eller äktenskapet. En sak i taget!
I praktiken: Vet inte. Faktiskt ingen aning. Det beror på vad jag i övrigt vet om deras första relation och omständigheterna.

6) Om du hör en kille/man på bussen tala nedlåtande och otrevligt till sin tjej/kvinna, vad gör du då (alltså inget gräl, utan ensidiga påhopp)
Tänker att det var en riktigt idiot, önskar att jag hade mod att säga ifrån, men gör inget mer än på sin höjd blänga hätskt på honom.


Konstaterar efter en genomläsning att jag är ganska mesig. Men jag jobbar på att kata till mig. Min mentor i civilkurage, A, säger att jag har god potential att bli riktigt kaxig med tiden
Nu ska den här mesiga prästen ta sig samman och gå in och fira tidigare nämnda familjemässa. Jag är rätt nervös faktiskt. Undrar när det går över?

fredag, november 17, 2006

Snäll migrän

Gårdagen fick ett snöpligt slut - istället för att jobba och fira kvällsmässa i kyrkan, tillbringade jag eftermiddagen och kvällen liggande i först ett mörkt vilrum på jobbet och sedan i mitt likaledes mörka vardagsrum. Den första migränattacken på nästan två år slog till, nämligen.

Migrän är ett gemenskapsskapande samtalsämne - vi som är drabbade känner omedelbart en viss själarnas släktskap. Och efter att ha pratat med andra drabbade kollegor och bekanta, måste jag säga att jag har välsignats med en ganska snäll migrän. För det första har jag aura-migrän, det vill säga synstörningar. Och även om flimmer, blixtar och synbortfall inte är så där direkt kul, så blir jag ju förvarnad och hinner ringa och be kollegorna ordna med vikarie till mässan t.ex. För det andra är det oftast en liten paus mellan aura och själva smärtan, då man hinner lägga sig, be några böner, dricka vatten och sedan vänta in eländet med tapper min. Och för det tredje varar attackerna aldrig längre än 5-6 timmar. Så jämfört med dem som har migrän ofta, länge och utan förvarning, har jag det riktigt bra. Men jag hoppas att det dröjer minst två år till innan nästa gång...

Idag känner jag mig lite mosig och stel, men helt OK. Ska strax ge mig i kast med att slå in paket till de 4-årsdopbarn som ska komma och kalasa på söndag. Har köpt fint papper med elefanter på och så 100 ballonger så alla garanterat får med sig en hem!

torsdag, november 16, 2006

Ligga på golvet och titta på sin fot

Ibland slås man av livets absurditeter. Som igår kväll, när jag låg på golvet med ena benet tryckt mot magen och stint stirrade på min högra fot. Step-up är visserligen skönt och roligt, men riktigt...normalt känns det inte alltid.

söndag, november 12, 2006

Tre filmer på två dagar

Det har regnat en hel del på sistone. Vilket ger rika tillfällen att t.ex. se på film. Det är bra.

I torsdags såg jag och vännen K Djävulen bär Prada på bio. En lättsmält, snygg komedi där Meryl Streep dominerade totalt vad gäller skådespelarinsats, men där Anne Hathaway fick ha de snyggaste kläderna. Till och med jag som inte är intresserad av mode riktigt på det sättet, tyckte nog nästan kläderna var den största behållningen. Och förstås Streeps rollfigurs fullkomligt skamlösa elakhet.

Så blev det fredag och vännen L och jag satt i vår ensamhet medan våra män var på personalfest (historien tycks upprepa sig, förra gången såg vi Dirty Dancing 2). och tittade på Brokeback Mountain. Det var helt OK, men eftersom både kritiker och andra medmänniskor tyckt det var så fantastisk, blev jag lite besviken. Klart att fotot var vackert, historien gripande och skådespeleriet klockrent - men det kändes liksom som om det var något som saknades, något som skiljer en film från att bara vara välgjord till att bli något extraordinärt. Bäst av alla var i alla fall Michelle Williams som Ennis slitna, försmådda hustru. Rätt långt från Jen i Dawsons Creek...

Lördagen bjöd hällregn och tidig uppstigning eftersom gästerna skulle med en färja över Bråviken. Efter frukost satte maken och jag oss i soffan med våra tekoppar och såg om Miffo. Som faktiskt, trots att vissa kyrkfördomar gjorts till sanning och trots att de inte alltid har stenkoll på kyrkliga detaljer och trots att klassperspektivet är något övertydligt - är en riktigt bra film. Jonas Karlsson är ju inget mindre än ett geni, hans berättarröst är helt underbar, precis som hans föräldrars taffliga akademikersnobberi och Livia Millhagens totala avsaknad av impulskontroll. Det var en god investering att köpa den för 44,50 på ICA Maxi.

fredag, november 10, 2006

Katter som poppar

Inledde dagen med ett riktigt härligt skrivbordsskratt! Titta på den här länken www.bille.nu/cat/ så får ni se själva. Kollegan och kattvännen M har skickat den till mig och tackas härmed ödmjukast.

torsdag, november 09, 2006

Morgonstund har guld i mund...

Har lämnat in bilen för att få a) rätt fälg till ett av mina splitternya vinterdäck b) alla fyra däcken påsatta gratis som kompensation för att jag fick ett som var fel och inte kunde sätta på dem förra veckan. Steg sålunda upp 05.45 (hu!) , åkte hemifrån 06.27, var på verkstan 07.02 och på jobbet 07.20. Det tror jag är rekord - sällan är jag här före 8. Skönt är dock att se att huset är igång - vaktisarna är här, det lyser överallt och alla dörrar är upplåsta. Kanske att jag skulle förskjuta min arbetstid och alltid börja så här dags? Eller kanske inte.

Har läst igen. Denna gång är det "De vilseförda" av Kate Atkinson. En deckare som inte bara är en deckare. Läs genast!


tisdag, november 07, 2006

Predikan

Inför i söndags (Alla Själars Dag) fick jag i mitt predikoskrivande användning för tankegångar som jag haft många gånger i samband med begravningar och sörjande människor. Döden, Livet, Hoppet och Himlen är teologiska frågor som fascinerat mig sedan jag var liten och därför är denna tid på kyrkoåret en favorittid. Här är predikan i alla fall. Jag höll den som sagt 5 november i Sankta Ragnhilds kyrka.

På fyra ställen i Bibeln står det uttryckligen att läsa om Livets Träd. Två stycken alldeles i början, i Första Mosebok och två stycken alldeles på slutet, i Uppenbarelseboken. Livets träd växte och växer i Guds rike, i paradiset. Mosebokens 3 kapitel berättar hur Guds tanke var att människan skulle äta av livets träd, det som ger evigt liv. Men de åt istället av kunskapens träd, i en strävan att sätta sig själv i Guds ställe som ondskan i ormens gestalt förde in i deras liv och som allt sedan dess har präglat all mänsklig existens. Människorna drevs ut ur paradiset, ut i en värld där döden var och är en realitet för alla, oavsett vilka vi är.

I Uppenbarelseboken, den bok som vill berätta för oss vad som ska ske efter tidens slut, och som Maggie läste ur nyss, dyker Livets Träd upp igen. I Johannes uppenbarelse av livet efter Jesu återkomst står det mitt bland människorna som har fri tillgång till dess frukt och dess läkedom. Friskt vatten porlar runt om det och ljuset från Herrens ansikte gör all övrig belysning överflödig.

Från allra första början, från det tillfälle då hela skapelsen ännu bara var en tanke hos Gud, till den dag då Gud blir allt i alla, har det varit och kommer alltid att vara Hans mål och mening att skapelsen ska ha liv, och liv i överflöd. Guds vilja är livet, det kan vi vara alldeles, alldeles säkra på. Livsträdet fanns från början och det blommar i evigheten. Men här hos oss, här på jorden, här i världen – här finns istället döden mitt ibland oss hela tiden. Här är döden något vi inte kommer undan, vare sig kroppsligt eller själsligt, eftersom synd, ondska och smärta hör tätt samman med döden. Livets träd kan, särskilt när vi befinner oss i dödens närhet, tyckas oändligt långt borta, eller till och med ruttet, nedhugget eller dött. Rädslan för att dö finns, stark eller svag, inom varje människa. Sorgen och saknaden vi känner när någon vi älskar dör är likaså en oundviklig del av livet. Och paradoxalt nog är det ett tecken på att Livets Träd fortfarande växer i paradiset. Vår ovilja och rädsla för döden, hör samman med att vi från början inte vara skapade till att dö. Det hör samman med att vi med vårt förnuft och vår känsla i viss utsträckning kan skilja mellan gott och ont – vi känner igen dödens ondska när vi ser den. Och Guds tanke med oss var att vi skulle leva. Ondskan förvände Guds vilja, vred till den så att den stundtals är oigenkännlig – men förstörde den inte helt. Vår mänskliga strävan efter liv, vår vrede och vårt motstånd inför döden är inte bara plågsam påminnelse om att vi lever i en värld som inte är som den borde, utan också en god påminnelse om att vi är skapade till att leva med Gud.

Hur ska det då gå till, i en värld där Livets Träd inte växer? Hur ska vi få del av det liv vi är skapta till och ämnade för? Hur möter Gud den längtan och den strävan efter liv som Han själv lagt ned i oss?

Genom att själv bli en av oss. Genom att, trots att Han har makt att döda och sedan kasta ned vem det vara månde i helvetet, gör just detta – med sig själv, med sin egen son. Genom att Gud kommer till oss i Jesus Kristus, genom att Han underkastar sig våra villkor trots att Han har makt att upphäva dem, genom att vara precis där vi är samtidigt som Han är helt och hållet sig själv – SÅ möter Gud oss. SÅ kommer Livets Träd in i den värld där vi lever. Det är bara det att det inte ser ut som ett friskt, grönskande träd, med blad och frukter och grenar. Det ser ut som ett kors. Ett kors vars tvärbjälke på en gång sträcker sig tillbaka till skapelsens paradis och flätar sig samman med grenarna på Livets träd, och framåt, till evighetens paradis där det gör samma sak. Det är Guds väg till oss – och får bli vår väg till Gud. Till Gud, som genom profeten Hesekiel lovar oss att öppna våra gravar och hämta upp oss ur dem, till Gud, vars ansikte ska stråla ljus och värme över folket och till Gud, som har makt att döda och kasta i helvetet, men som för att rädda var och en av oss kastat ned sig själv i dess avgrund. Gud som också tagit sig därifrån, och med sig själv alla dem som han gav sitt liv för.

Korsets trä är Livets trä och Korsets väg är Livets väg, den väg som Gud har öppnat för alla som vill vandra den tillsammans med Jesus, i honom och av honom. Jesus säger det ju själv – jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Vägen går genom lidande och död, det kan vi inte komma ifrån i nuläget. Men det är en väg där vi aldrig är ensamma. Jesus vandrar bredvid oss, osynlig men närvarande, inte främmande för något av det som ett mänskligt liv kan innebära. Hans närvaro blir tydlig när vi möter honom i bönen, i lovsången och i bibelordet. Hans närvaro blir uppenbar när vi tillsammans med våra medvandrare får ta emot hans kropp och blod i nattvardens bröd och vin, till kraft och mod att fortsätta vandringen. Korsets väg i Jesus Kristus kan ta olika riktningar här på jorden, men den är en enda, och den leder till en enda plats – dit, där Livets träd ger frukt och blad, till näring och läkedom, nu och för evig tid.

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande
Såsom det var av begynnelsen, nu är och ska vara, från evighet till evighet. Amen






tisdag, oktober 31, 2006

Lista, läger, förkylning

Idag ska jag på läger. Och jag är jätteförkyld. På den där "kallsvettas, rossla och vilja dö" - nivån. Och nej, kanske är det inte superansvarigt att åka med då. Men det är ju så roligt...

Hittat en lista som driver runt lite varstans. Kunde jag motstå den? Nej, förstås inte...

1. VAD HETER DU? Miriam Henrietta Klefbeck (född Wredén)

2.VAD ÄR DET FÖR FÄRG PÅ BYXORNA DU HAR PÅ DIG? Jeans, ganska ljusa, lite randigt blå

3.VAD LYSSNAR DU PÅ JUST NU?? Suset från datorn, slamret från Duvan

4.VAD GJORDE DU IGÅR KVÄLL?? Kollade på nyheterna och sov

5. VAD VAR DET SISTA DU ÅT? Yoghurt med plommonmos

6. HUR ÄR VÄDRET HOS DIG JUST NU? Regn och äckel

7. DEN SISTA PERSONEN DU TALAT I TELEFON MED? Vännen och kollegan Lisa L

8. DET FÖRSTA DU LÄGGER MÄRKE TILL HOS DET MOTSATTA KÖNET? Om han ser snäll
ut.

9. GILLAR DU PERSONEN SOM SKICKADE DETTA TILL DIG?? Flera stycken, men ja!

10. HUR MÅR DU IDAG?? Förkyld, kallsvettig, snorig, lägerpirrig

11. VILKEN ÄR DIN FAVORITDRYCK? Apelsinjuice

12. FAVORITALKOHOLBASERAD DRYCK? Glögg

13. FAVORITSPORT? Step-Up.

14. HÅRFÄRG Rödbrun med rester av knallröda slingor som blivit blonda

15. ÖGONFÄRG? Blå.

16. SOLUPPGÅNG ELLER SOLNEDGÅNG?? Soluppgång.

17. SYSKON Å DERAS ÅLDER? Eric, 23.

18. FAVORITMÅNAD? December.

19. FAVORITMAT ? Sushi

20. SISTA FILMEN DU SÅG? Out of Reach. Se den INTE, den sög.

21. FAVORITDAG PÅ VECKAN?? Söndag.

22. FAVORITHOBBIES? Läsa, step-upa, laga mat

23. ÄR DU FÖR BLYG FÖR ATT BJUDA UT NÅGON? Ja, men varför skulle jag?

24. FAVORITLÅT(ar)?Vad som helst med Triakel

25. SOMMAR ELLER VINTER ?? Båda och.

26. KRAMAR ELLER KYSSAR?? Kramar, sådana får man av fler.

27. FÖRHÅLLANDE ELLER ONE-NIGHT STANDS? Förhållande.

28. CHOKLAD ELLER VANILJ?? Vanilj!

29. VILL DU ATT DINA VÄNNER SVARAR? Ja, det är klart

30. VEM ÄR DET STÖRST CHANS ATT HON/HAN SVARAR?? Vet inte

31. VEM ÄR DET MINST CHANS ATT HON/HAN SVARAR?? Martin

32. HUR BOR DU OCH MED VEM/VILKA? Numera rött hus med vita knutar med man och misse.

33. VAD LÄSER DU FÖR BÖCKER? Deckare, romaner, Bibeln, teologi.

34. HUR SER DIN MUSMATTA UT?? Jag har ingen, använder mitt bruna skrivbordsunderlägg

35. FAVORITSPEL? Alfapet.

36. KAN DU NUDDA DIN NÄSA MED TUNGAN? Inte en chans

37. KAN DU KORSA ETT ÖGA ÅT GÅNGEN? Vaddå korsa?

38. ÄR DU ROMANTISK? Skamlöst så.

39. SKULLE DU SÄGA SJÄLV ATT DU ÄR LYCKLIG?? När jag inte är snuvig, ja.

40.VILKA HAR DU SÄNT DETTA MAIL TILL? Ingen, jag gör så här.

41. HIMMEL ELLER HELVETE? Båda finns, men himlen regerar

42: VAD SÄGER DINA VÄNNER OM DIG? Att jag är för snäll och för ängslig.

onsdag, oktober 25, 2006

Nu har jag läst igen


Eftersom jag kommer tillbringa större delen av nästa vecka på läger, har jag i ovanligt god tid börjat med nästa söndags predikan. Har kopierat och skrivit ut en hel hög med goda tankar inför detta projekt och måste dela med mig lite.

www.predika.nu - samlade uppslag, predikningar och psalmförslag.

http://kalin.nu - Klicka dig vidare till Predikobiblioteket och ta del av massor med predikningar över alla söndagar och nästan alla årgångar också.

SPT - exeges, förslag till upplägg, psalmförslag, halleluja-versar, alternativ kollektbön.

SKT- mer personlig reflektion över texten, psalmförslag

Ett år med Jesus - min favorit just nu. Uppbyggelse, fördjupning och inspiration i ett.
Ger er en bild så ni ska veta vilken bok ni ska köpa. Den kommer från
www.bokus.com, men där är den tyvärr slut just nu.

tisdag, oktober 24, 2006

Mormor och Marian Keyes

Min mormor lärde mig tre viktiga saker.

1: Att be aftonbön ordentligt.

2: Att man kan ha väldigt mycket roligt även om man är lite för tjock.

3: Att man måste läsa det som är dåligt ibland för att veta vad som är bra.

Kom att tänka på det när jag idag surfade in på
www.mariankeyes.com och blev överlycklig över att den fanns.

Jag läser - precis som mormor gjorde - ungefär en roman i veckan när jag har mycket att göra, minst tre när det är lugnt och minst fem när jag har semester. Ganska mycket av det kommer jag inte ihåg en vecka efteråt. Ganska mycket av det tycker jag ibland nästan det är pinsamt att jag faktiskt läst på riktigt. Och ganska mycket är riktigt, riktigt bra. Som till exempel det mesta av Marian Keyes. Och nej, det är ingen högklassig litteratur. Men det är välskrivet, insiktsfullt och väldigt roligt. Och det är ju bra, eller hur?

Med anledning av detta - en lista!

Marian Keyes Bästa Böcker
1. Sista Chansen
2. Å andra sidan
3. När Lucy Sullivan skulle gifta sig

Smärtornas boning...

...har idag varit belägen i min mage. Efter lunchen drack jag kaffe med mjölkpulver i. Jag är laktosintolerant. Och dum i huvudet eftersom jag inte tänkte på att mjölkpulver är en laktosbomb nästan enbart överträffad av messmör.
Först kändes ingenting. Sedan knep det lite. Sedan gjorde det så överdjävulusiskt jätteont överallt så jag blev tvungen att ligga under skrivbordet och försöka andas. Det gick sådär. Raglade bort till Arken och snodde en Ipren från damernas förråd. Försökte tänka på något roligt. Och så, till sist, vid Östertäljes gemytliga fikabord, släppte det långsamt, långsamt. Jag satt utspridd i en stol och måste sett helt hög ut av pur lättnad. Nu känns det OK, men jag ska se till att ta mig hem inom Iprenens verkningstid. Känner inte för att ligga på ett pendeltågsgolv och försöka andas, direkt.

torsdag, oktober 19, 2006

Jag är snäll

Jag har gjort ett text på Aftonbladets hemsida (lång och krånglig länk, den finns under Hälsa och Skönhet) idag och fått det svart på vitt på skärmen: Jag är snäll.
Det var ju bra att veta för ibland kan man ju undra...

onsdag, oktober 18, 2006

Två födelsedagar och ett pucko

Dagens jubilar:
Maken blir nu 30 på riktigt. Presenten, en vit och blå båt, levereras i eftermiddag. Jag tror att den stora, väldigt rara födelsedagsintervjun i Länstidningen går att komma åt via
www.lt.se.

Dagens jubilar 2:
Svägerskan, makens tvillingsyster blir också 30 idag, inte helt otippat. Vill man läsa mer om henne rekommenderas länken till Filurarverkstan som återfinns till höger.

Dagens morr:
Har lånat om "Vattenmelonen" av Marian Keyes för att ha något lättsamt att försjunka i på tåget och före sängdags. En lagom slaskig, lagom rolig, lagom sorglig bok att rensa hjärnan med.
Dessvärre har någon tidigare läsare ägnat ganska mycket tid åt att med både bläck och blyerts kommentera både boken som helhet och den aktuella handling med föga upplyftande meningar såsom: "Urtrist bok, har plågat mig igenom den" eller "äckligt" eller "Fy fan" eller rätt och slätt "Fy". Kanske en petitess, men jag blev verkligen störd av det. Det var som om denna anonyma, vulgära gnällspik kom in i min "Vattenmelonen-upplevelse" och sa att den var dålig och äcklig. Det var inte alls lika trevligt som vanligt, eftersom jag varje gång jag vände blad undrade vad hon hade skrivit för trams på nästa sida. Om hon (det verkar på handstilen vara en ganska vuxen kvinna som är marodören) tyckte boken var så förfärlig, hade det varit betydligt mindre arbetsamt att sluta läsa och lämna tillbaka den. Synnerligen omoget beteende!

tisdag, oktober 17, 2006

Sushi vid skrivbordet



Som den yrkeskvinna jag är, äter jag just nu middag vid mitt skrivbord mellan sorgehusbesöken. Inte idealiskt vare sig för familjelivet eller matsmältningen, men det är i alla fall nyttigt!

måndag, oktober 16, 2006

Bikten i populärkulturen

I de högkyrkliga kretsar där jag ofta rör mig och dit jag också i någon mån räknar mig, påtalas ofta vikten av bikten - det vill säga enskild syndabekännelse och förlåtelse med en präst och en konfident närvarande. Bikten åtnjuter någon sorts semi-sakramental ställning i Svenska Kyrkan, den räknas som ett sakrament men praktiseras ganska sällan. Mina högkyrkliga vänner - och jag själv också - skulle gärna se att fler människor upptäckte den biktens själavårdande och på sätt och vis terapeutiska funktion.

Lyssnar man på kommersiell radio, vilket jag gör ganska ofta, kommer man förr eller senare få höra Linda Sundblad med luftläckande, barnslig stämma sjunga O Father. Plötsligt står syndabekännelsen i fokus på topplistan! En hel sång, direkt eller indirekt med adress till Gud, utan en tillstymmelse till teodicéproblem inblandat. Detta skulle ju kunna tänkas vara mumma för de högkyrkliga biktivrarna, men....

...aldrig får man vara riktigt glad. Linda Sundblad deklarerar glatt att "det är ju lite ironiskt, jag är helt otroende själv, religion ställer bara till bråk". Tittar man närmare på texten är den en ganska pekoral och framför allt sexualiserad tillvändning av syndproblematiken, bikten och förlåtelsen, mest en ursäkt för att sångerskan ska få väsa fram sexiga (?) bekännelser. Jag menar, kom igen, hur stor synd är egentligen onani jämfört med allt annat man har för sig under en vanlig dag? Men texten "Oh father, I´ve been selfish and deceitful " hade kanske inte precis hamnat på singellistan...

söndag, oktober 15, 2006

Prästfruplikter

Jag innehar, som trogna läsare kanske vet, två ämbeten. Både prästämbetet och prästfru-ditot.
Livet på landet har lärt mig att båda två är källor till mycken glädje.

Igår var en dag för det senares åtaganden; maken firade sin 30-årsdag i församlingshemmet. Det var mycket lyckat, trots att sorgligt många av våra vänner var sjuka, arbetande eller annorstädes uppbokade. De som kom gladde oss i alla fall mycket, och nästan allra bäst var att syföreningen damgrant slöt upp med sång, paket och ett egenhändigt tillverkat metspö som kortet satt fast i. Markus fick många tant-kramar och jag fick många lovord för den italienska buffén, även om den generationen (20- och 30-talister) inte tycks uppskatta pastasallad...

Festen pågick i timmarna tre - drygt, och sedan skickade jag hem jubliaren tillsammans med den ena övernattande gästen, och satte den andra i arbete med att diska och städa tillsammans med mig. Vår vanliga hushållsliga jämlikhet fick vila eftersom det var födelsedag.

Nu har jag firat en charmerande stökig familjemässa och väntar på att det ska bli dags för dop. Sedan tänkte jag krascha i soffan med en bok, lite rester från gårdagen och förhoppningsvis en kissekatt på magen också. Fast inte förrän jag ätit upp...

torsdag, oktober 12, 2006

Igår undersökte jag möjligheterna till minisemester i jultid i Estland tillsammans med bästisarna Pär och Lisa. De visade sig vara goda och prisvärda, så jag hoppas allt går i lås så att vi kan komma iväg. Ser oss redan framför mig där vi sitter och mular julmat medan m/s Victoria stävar ut i decemberkvällen....

Senare var jag i Gnesta på Step-Up med grannen och vännen Sussi. Det var roligt, men jag blev så svettig att håret var alldeles dyngsurt. Är det någon som vet varför man blir trött på så olika vis av olika sorters gympa? När jag går på ett vanligt medel-gympa-pass blir jag trött så jag vill sluta, får lite mjölksyra och blir andfådd. På Step blir jag mest svettig och andfådd, men inte så där trött i kroppen. Mysko. Roligt var det i alla fall men tjejen som leder det kunde ju gärna få bränna en hel CD till passet så hon slipper byta skiva var femte minut. Uppmanade jag till lagbrott nu förresten? Inte meningen...

Idag har jag haft kyrklektion med 27 av mina inalles 27 konfirmander. De var duktiga. Men de är så många och så lika, speciellt tjejerna. Cheap Monday-jeans, långa tröjor, ballerinaskor, plattångade luggar, stora örhängen, basketskor. Jag vet inte hur jag nånsin kommer kunna se skillnad mellan dem. Men de är väldigt lugna och verkar rätt snälla med varandra, det är ju skönt.

onsdag, oktober 11, 2006

När kyrkångesten slår till...

...och med kyrkångest menar jag inte ångest över kyrkan som Guds folk eller Kristi Kropp, utan över Svenska Kyrkan som organisation och arbetsplats.

Nåväl, slagit till har den. Och jag är inte så där alldeles nöjd med att jag har givit efter för den - för vad hade jag väntat mig, som präst i ett av världens mest sekulariserade länders mest sekulariserade områden (Södertörn) och därtill i en bitvis sekulariserad kyrka. Jag har ju vetat om det hela tiden. Problemet är bara, tror jag, att jag blandar ihop begreppen och tror att kontorskyrkan är detsamma som församlingskyrkan, att organisationskyrkan är detsamma som gudsfolket. För detta får jag skylla mig själv.

Åtgärdspaket:

1. Minnas att jag först och främst tjänar Evangeliet och människorna - inte kyrkan som organisation och inte heller mitt eget klerikala ego.

2. Minnas att det är Gud som hjälper mig mer än jag som hjälper Honom.

3. Göra roliga saker

4. Läsa mer böcker

5. Äta mer godis


Förresten, läs Johanna Nilssons öppna brev till Fredrik Reinfeldt idag. Bästa jag läst på länge i den vägen. www.svd.se

tisdag, oktober 10, 2006

Om bland annat vikten av att P D James håller sig vid liv länge än

Jag är inne i ett nytt litterärt skov. I otålig väntan på att Stephen Booths nyaste ska nå Södertälje Stadsbibliotek alternativt pocketformat, råkade jag snubbla över något ännu bättre på mitt sista biblioteksbesök - nämligen The Lighthouse, P D James senaste kriminalroman med kommisarie Adam Dalgliesh, prästson, poet, polis i huvudrollen. Denna har jag avnjutit under helgen. Fördelen med att läsa på engelska är att det tar längre tid och eftersom jag är tvungen att läsa noggrannare för att förstå vad som händer, missar jag inga detaljer och ingenting av det vackra språket. Läs den omgående, alla deckarfantaster och andra med för den delen. P D James må vara en deckardrottning, men hon är ändå ingen typisk deckarförfattare. Jämför henne med t.ex. Elizabeth George eller Patricia Cornwall - båda är utomordentliga på det de gör, men inte kan man väl säga att de tävlar i samma klass som tant Phyllis Dorothy? Jag tycker i alla fall inte det. Deras hjältar och hjältinnor känns inte lika på riktigt och heller inte så genomsympatiskt vanligt ovanliga som Dalgliesh, Miskin, Tarrant och övriga.

Efter att ha njutit så av The Lighthouse lånade jag igår dels Yttersta domen (som utspelar sig på ett ensligt beläget, anglokatolskt prästseminarium i East Anglia) och Dags att bruka allvar (som är P D James kombinerade dagbok och självbiografi). Just nu läser jag således om Yttersta Domen, som jag läste första gången på Carolina i Uppsala, som tröstbok medan jag slet som ett djur med en hemtenta i kristologi tror jag det var. Jag minns i alla fall att jag inte fick ta med den hem, och alltså fick låna mig ett exemplar till på stadsbiblioteket att ha om kvällarna. Dagversionen av boken var på svenska och kvällsversionen på engelska, vilket gav ett lite fövirrat intryck av handling, märker jag nu. Bra är den i alla fall, och jag tror att den ger en relativt rättvis bild av den värld den skildrar. När man läser Dags att bruka allvar inser man att P D James är en kyrksam dam, som firar högmässa (nästan, hon försover sig ibland) varje vecka och är insatt i och lojal mot Church of Englands organisation, tradition och liv. Vad mera är - hennes prästporträtt tycks i alla fall för mig vara mer nyanserade och verklighetstrogna än motsvarande i svensk litteratur och television.

En sak ororar mig dock. P D James är född 1920. Hon är 86 år gammal. Böckerna blir bara bättre och bättre men ändå är det otvivelaktigt så att slutet närmar sig. Kanske är The Lighthouse mitt sista möte Dalgliesh, Miskin, Tarrant och Benton? Det vet jag inte om jag klarar. Hoppas med andra ord att mrs White (så heter hon civilt) lever tio år till. Minst.

Nu ska jag se om jag kanske kan köpa Death in Holy Orders på DVD.

fredag, september 29, 2006

Ny bil!!!

Äntligen! Jag har hämtat vår nya fina blåa bil! Den är stor och snäll och trygg och tystlåten och jag ska snart premiärköra (tre minuter mellan försäljare och Ragnhildsgården gills inte) till Tveta Kyrka och öva med ett vigselfölje. Mer detaljerat är det en dynamicblå Skoda Octavia Classic från 2003, som har gått drygt 3000 mil och som tidigare ägts av en äldre man från Gnesta som tyckte den blev för stor och köpte en Fabia istället.

Sedan ska jag vidare mot Stockholm för att besöka svåger Peders vernissage, något jag uppmanar alla mina läsare att också göra! Adress och tid för utställningen finns på hans hemsida, som ni finner bland mina länkar.

Helgen är fullmatad - först vigslar x 3 på lördag och sedan högmässa och konfirmandupptakt på söndag. Känns lite segt just nu, men när man väl kommer igång blir det alltid kul. Det är ju Änglarnas Helg! Jag måste komma ihåg att tvätta min svarta kjol bara.

onsdag, september 27, 2006

Änglar är bra, änglar är bra att ha...


Rubriken syftar på en Börge Ring - låt jag tyckte mycket om när jag tonåring och som jag fortfarande gillar. Speciellt sista strofen: "....och dom FLYGER ortroligt braaaa!"

Hur som helst, jag sitter och förbereder söndagens predikan genom att läsa texterna i evangelieboken, andras predikningar samt sökresultat från Internet. På det sista stället finns en massa bra saker att hämta, t.ex. en helt lysande sammanställning av alla bibelställen som inbegriper änglar. Gå gärna dit:
http://www.nic.fi/jlindell/angelos.html och fascineras över vilka enormt häftiga varelser änglarna faktiskt är.

Skrämmande är också hur mycket ängla-slisk det finns, där änglarna reduceras till pastelligt gulliggull, kvinnoförnedrande porrigheter eller till New-Age-flum.

Därför tar jag denna min egna plats universum för att slå fast följande:

Änglar enligt kristendomen och Bibeln är...
...sändebud
...Guds lovsångskör
...stora och starka
...skapade
...INTE döda människor
...INTE lönnfeta barn med lockigt hår
...INTE Jesus
...

tisdag, september 19, 2006

Psalmtoppen

Jag kände för ännu mera listor, så här kommer min 5-i-topp för psalmer ur Psalmboken 1986 med tillägg. Ni kan väl bidra med era egna psalmtoppar, kära läsare, så kan jag sammanställa dem vid tillfälle?

1. 282 Bar du min börda, led du min nöd

2. 728 Nu O, Gud har stunden kommit

3. 746 En dag ska Herrens skapardrömmar möta

4. 379 Du som var den minstes vän

5. 482 Salig du, och högt benådad (med Hans Garmos melodi)

söndag, september 17, 2006

Biblioteken i mitt hjärta

Jag samlar på bibliotek. Hela idén är så underbar - ett hus fullt med böcker som du får ta hem gratis! Sedan är det nästan alltid snäll personal med snygga Gudrun-kläder och trygga leenden där och hjälper en, det sitter ofta trevliga människor i tidningsrummen och det finns massor med sköna stolar och stora bord att sitta vid. Bibliotekarie är verkligen min stora B-plan om jag skulle bli avkragad, utbränd eller bara arbetslös.

Här är favvo-listan utan inbördes ordning. Alla är bra på sitt sätt:

Vivallaskolans bibliotek (Högstadietidens tillflyktsord. Var där varje dag. Mottog mitt första frieri i soffan längst in. Jag sa nej.)
Örebro Stadsbibliotek (barndomens eldorado, fast egentligen är det inte så bra)
Eksjö Stadsbibliotek (en ombyggd kasern jag ofta besöker när jag är hos mor och far en längre period)
Culturum Nyköping (en hemsk sommar när jag inte alls ville vara i Nyköping var detta min oas)
Oxelösunds Bibliotek (en pärla jag fann praktiksommar, mycket bätte än storebror i Nyköping)
Uppsala Stadsbibliotek (här bunkrade jag tröst- och belöningsläsning under tentaperioder)
Carolina Rediviva (arbetsplats och andra hem som på slutet av vår relation även hade skönlitteratur. Farligt)
Södertälje Stadsbibliotek (ett av mina nuvarande hak efter jobbet eller på lunchen. Ombyggt, rikligt och väldigt ljust)
Gnesta Bibliotek (varje måndagseftermiddag är jag där, deras deckaravdelning är jättebra)

I Gnesta lånade jag min senaste stora läsupplevelse I en klass för sig av Curtis Sittenfield. Om en självmedveten, ganska tråkig tonårstjej från Indiana som övertalar sin mamma och pappa att få gå på en anrik internat-high-school i New England, och sedan inte alls trivs där. Hjältinnan är tråkig och feg, intrigen är ganska banal - det händer egentligen ingenting - men allt är så klockrent skildrat att man bara ryser av välbehag och obehag omväxlande. Rekommenderas verkligen, och det är värd varenda utmärkelse den har fått!

Den andra favoriten just nu är Stephen Booth, brittisk deckarförfattare som skrivit Svarta Hunden, Jungfrudansen, Iskallt spår och Blindspel. De utspelar sig i Derbyshire i norra England och huvudpersonerna är två på varsitt sätt av livet skadade kriminalare som inte kan bestämma sig för om de vill vara bästisar eller aldrig se varandra igen. Diane Fry är kriminalinspektör från stora staden, har haft en genomvidrig barndom och toppat detta med en gruppvåldtäkt i tjänsten. Hennes kommisarie Ben Cooper är från bygden, har haft en lycklig barndom men sörjer sin Pappa Polisen som avled i tjänsten. Morden de utreder är brutala men inte snaskiga, intrigen är komplicerad men inte långsökt, bipersonerna är intressanta och miljöerna väl genomarbetade. Håller just på med Blindspel, men av de övriga tre tyckte jag bäst om Iskallt Spår. Men gillar ju snö...


torsdag, september 14, 2006

Krage

















Bilder som säger:

1) Dagens röcklin är inte anpassade efter Margit Sahlin-klänningens krage

2) Sophie och Martin är gifta!!! Hurra!

Rättfärdig och Skyldig?

Till min förra post (se nedan) fick jag en mycket klok kommentar av min vän och kollega Kent. Läs den gärna innan ni fortsätter.
Kent satte min uppmärksamhet på två saker som jag funderat massor på sedan dess:

För det första. När jag skrev posten, hade jag främst läst om händelsen i tidningen, på nätet och på papper. Och utifrån detta, utgick jag både i tanke och skrift från att flickan med jaktkniven gjort sig skyldig till mord eller dråp, eller i alla fall till vållande till annans död. Inte för att jag visste - utan därför att det var budskapet, explicit eller implicit i artiklarna jag läst. Vilket tyder både på en viss vinklingy av tidningarnas texer, men också på en bristande fantasi och skepsis hos mig. Jag var inte där. Ändå utgick jag från att hon var skyldig, därför att någon annan, som inte heller var där, hade skrivit det. Och detta utan att jag ens tänkte på det.

För det andra. En handling som tar några sekunder kan påverka resten av ditt liv. Det gäller massor av saker - trycker du på enter kan du förlora allt du äger i nätpoker. Ögonblicket som gör dig till förälder tar inte lång stund. Och inte heller en händelse som den på Prosagatan tar speciellt många sekunder. Händelser kan påverka och förändra våra liv men de kan inte byta ut vårt jag, vår identitet. Oavsett vad vi gör, vad vi tror om oss själva och vad andra tror om oss, är vi Guds skapelser, Jesus har dött för oss och vi är unika individer. Ville bara klargöra det!

söndag, september 03, 2006

Gå i barndom

Prosagatan. Bilder är lånad från www.nerikesallehanda.se


En tragisk händelse har fått mig att gå i barndom. Knivmordet i Örebro, där en 17-årig flicka knivskar en ett år yngre pojke till döds, ägde rum på en gata där jag upplevde några av min tonårstids mer magiska ögonblick. Vilket förvisso inte förändrar fakta - pojken är död, flickan som ville hämnas sin misshandeln av sin lillebror har blivit en mörderska, tragiken är ett faktum. Ändå är det märkligt hur ens egna minnen och känslomässiga bindningar kan göra en händelse som man egentligen inte vet något om så mycket mer påtaglig och skrämmande.

Vivallaskolan, strax nedanför Vivalla Centrum, ett bostadsområdet mest bestående av radhuslägenheter i nordvästra Örebro. Min högstadietid i ett nötskal. En skola och ett område som ansågs tämligen nergånget och "tufft" men som för mig var en befrielse. Från en låg- och mellanstadietid i Lundbyskolan, där klassens hierarki var stenhård, där alla skulle vara lika, där minsta avvikelse straffades subtil men stenhårt och där ett obestämbart präktighetsideal fick mig (som faktiskt så här i efterhand framstår som patologiskt präktig) att känna mig så totalt fel. På Vivallaskolan hade man gett upp alla idéer om likformighet. Likaså alla idéer om vad som var passande. Där pratade man alla möjliga språk, luktade ur munnen av all möjlig mat, levde i diverse olika familjekonstellationer och alla var ungefär lika taskiga mot alla. Vilket i sin tur hade resulterat i att skolan hade ett genomtänkt och effektivt system mot all form av mobbing (mobbingteamet ingrep en gång i sjuan innan jag ens hade fattat att jag trakasserades, mycket förvirrande...). Samtidigt fanns där givetvis problem. Droger, fylleri, trasiga familjer, ekonomisk misär och klasskompisar som fick utvisningsbesked. Självklart var det ingen idyll och självklart romantiserade jag det från min helvita medelklassvinkel. Men inte desto mindre var Vivalla en befrielse. För det var på riktigt, det var en ärlig och uppriktig miljö trots allt. Jag räknades visserligen som konstig, men det fanns så många varianter på konstig att jag försvann i mängden till att börja med och sedan togs i försvar av dem som stod överst i populäritetsrangordningen, för att jag var konstig just på mitt sätt.

Allt detta kommer tillbaka när jag läser om knivmordet och ser bilderna på parkeringsplatsen på Prosagatan. Prosagatan där min första riktiga pojkvän bodde med sin mamma, sina syskon och sin styvpappa (bara detta fann jag vid denna tid - jag gick i nian - oerhört exotiskt). Jag minns hur stort problem det var att han kom från Vivalla och hörde till dem som gick till Gården, spelade biljard och hängde på fotbollsmatcher, medan jag kom från Lundby, gick i kyrkan och hade rykte om mig att vara hopplöst pluggig och allmänt konstig. Det var ett så stort problem att vi beslöt att hålla det hemligt - på mitt initiativ, inte hans. Och jag minns smärtan och skammen i de hånfulla kommentarerna han fick och i den ohöljda förvåningen som jag fick, när det hela givetvis blev känt på några dagar. Kommentarer som faktiskt nästan uteslutande kom från andra Lundbybarn, rester av den gamla klassen hackordning vilken jag ovetande hade brutit mot big time. Jag tycker fortfarande det var rätt åt dem. Skadeglädje är en synd som sitter i länge...

Men hur som helst, han var snäll, jag fick kyssas för första gången (rätt äckligt i början, tänder som krockade och saliv som var liksom kall, blä) och vi talade om Gud, våra döda morföräldrar, om skolan, om kärlek, om framtiden, om favorit-TV-program.

Och precis där, precis där jag var så förvirrad och lycklig och allmänt 15-årig, där har någon som var lite äldre dött av en jaktkniv och någon annan påbörjat ett liv med en identitet som mördare. Och de känslor jag får in för det hela rör bara min i jämförelse så triviala uppväxt. Människan är en konstig kropp.

Men gå gärna in på min gamla skolas hemsida, och läs om hur de jobbar. Verkar bra tycker jag.
www.orebro.se/skolor/vivallaskolan

onsdag, augusti 30, 2006

4 - Formulär, hurra!

4 arbeten jag haft:
kyrkogårdsarbetare
vårdbiträde
barnflicka (inneboende i prästfamilj men hustrun lever än)
präst


4 filmer jag kan se om och om igen:
Ciderhusreglerna
Snö faller på Cederträden
Dirty Dancing 2
Fader Amaros synder


4 städer/ställen jag bott
Örebro
Stora Mellösa
Uppsala
Mölnbo


4 tv-serier jag gärna ser
Foyle´s War
William och Mary
Krönikan
Jordan Rättsläkare

4 ställen jag vill åka till
Jerusalem
Tallinn
Kårarp
Sozopol

4 webbsidor jag besöker dagligen
www.home.se
www.svenskakyrkan.se
www.kyrkanstidning.se
www.aftonbladet.se

4 favoriträtter
Spaghetti och köttfärssås
Sushi
Big Mac Meny
Borgmästarinnans kyckling

4 ställen där jag trivs
På pendeltåget
I kyrkan
I soffan
I Peders ateljé

4 bloggare jag utmanar
Karin
Lisa
Martin
Heléne (när tillfälle bjuds)

Kyrkodagar

Årets Kyrkodagar (anordnade av aKF, www.kyrkligfornyelse.se) var mina sjunde i ordningen, slog det mig när Lisa och jag stretade med våra väskor genom Uppsala i fredags morse. Jag börjar nästan bli gammal. Men å andra sidan var jag bara 19 när jag kom till Uppsala, så...
Teologiska dagen var som vanligt bäst, framför allt Syster Veronicas föredrag om liturgi och spiritualitet, med andra Moseboken som röd tråd - släpp mitt folk fria, så att de kan tillbe mig.
Jag uppskattade också Michael Ellnemyrs föredrag om östlig spiritualitet som byggde på Petrus liv - inte för att jag egentligen fick reda på så mycket om östkyrkans andliga traditioner, utan därför att jag kom till nya insikter om Petrus. Vespern på kvällen var lika vacker och uppbyggelig som alltid.
Lördagen lyckades passera utan att jag hann med så mycket föredrag, men en och annan bok och ikon inköptes. Efter vespern begav jag mig i sällskap med några vänner till Pastoralinstitutet (!!!) där vi åt middag och samkvämde till sent på natten...

...vilket gjorde söndagsmorgonen lite segare än vanligt, men upp och iväg kom vi, trots att mässan började redan 8.30. Därefter följde brunch på McDonalds (HashBrown, vilken grej!) före ett antal föredrag av ärkebiskopen av Riga, Michael Löwegren och Berit Simonsson. Den sistnämnda höll ett kort bibelstudium utifrån Esra och Haggai, lite otippat men mycket användbart. Utsatte mina medarbetare för kontentan av det redan igår. Så sändningsgudstjänst, som avslutades inomhus på grund av åska. Lite av ett antiklimax, men man vill ju inte att blixten ska slå ned i standaret och steka någon oskyldig ministrant...


Och nu när jag kom hem gjorde jag det till ett rött hus med vita knutar. Halleluja!

Om det är jobbigt att vara på aKFs kyrkodagar i prästskjorta när man är tjej? Inte ett smack. Det är inte sällan lättare att vara kvinna och präst bland högkyrkliga, än att vara högkyrklig bland kvinnor som är präster. Med vissa undantag, givetvis, men sammantaget så känner jag mig bra mycket mer accepterad för den jag är på Kyrkodagarna än i många andra kyrkliga sammanhang.

onsdag, augusti 23, 2006

Jag har botat Dolly

I väntan på nästa punkt på dagens schema (sorgehus) fördriver jag tiden med att spela det underbara terapi-spelet. Lyckades precis bota gosefåret med den kluvna personligheten. På första försöket! Gå gärna in på http://www.parapluesch.de/ och prova själva!

Andliga funderingar orsakade av min tumme

Resten av kroppen kan inte säga till vänster tumme "Vi behöver dig inte".

Denna Paulus-travesti har jag mediterat mycket över under de senaste dagarna. Min tumme läker visserligen fint, men jag har blivit varse hur mycket man faktiskt använder sig av just vänster tumme. Till exempel när man hyvlar ost, när man tvättar håret, vänder blad i psalmboken eller klappar sin katt. Men visst var det en gudomlig slump att jag skar mig just den tionde lördagen efter trefaldighet och fick höra just 1 Kor 12 under läkningen? Ska faktiskt ta min fortfarande plåsterbärande tumme till hjälp inför beredelseordet i mässan i morgon och tala om hur till synes små saker kan göra en avgörande skillnad.

Måndagen och tisdagen har jag tillbringat på kursen "Att sjunga sig in i himmelen" på Hjelmserydsstiftelsen http://www.hjelmserydsstiftelsen.nu/. Det var mycket bra och lärorikt. Speciellt uppskattade jag Ylva Eggehorns föredrag om modern svensk lyrik, som hade kunnat ha underrubriken "den smygkristna kultergenerationen" eller något ditåt. Jag konstaterade också att det går fort att vänja sig vid att leva med tidegärden. Tänk om man var så disciplinerad att man kunde be den tre gånger om dagen även hemma i vardagen? You wish...

Jag har just beställt 100 exemplar av Pekbibeln på Bokus. Gå gärna in och kika på den där, den är rosa och kanske inte helt teologiskt perfekt (ingen uppståndelsebild!) men väldigt söt och rolig. Alla döpta ettåringar i församlingen ska få en sådan i samband med vårt dopkalas på valdagen. Imorgon ska jag beställa 100 till, för man kunde inte handla för mer än 15000 vid ett och samma tillfälle.

Det är f.ö. biskopsval på G i både Växjö och Lund. Min konfirmationspräst Ingegerd Sjölin kandiderar på både ställena men vinner nog inte på någondera. Eller vad tror ni?





lördag, augusti 19, 2006

Om blodbad och kommentarer

Idag har jag nästan skurit av mig fingertoppen. Jag stod i mammas och pappas kök och hackade lök, tänkte på boken jag nyss läst ut ("Mina resor med Diana" av Cecilia Hagen) och tittade väl inte så där alldeles noga på vad jag gjorde. Så vips var en tredjedel av nageln borta, blodet rann över skärbräda, golv och kylskåpsdörr, jag skrek så hunden for upp och skällde, pappa kom ned från datorn (vilket han inte gör så där spontant annars när han jobbar) och löken blev liggande halvhackad. Pappa virade rådigt in min tumme i hushållspapper och tvingade migatt räcka upp handen i minst en kvart. Det blödde ordentligt en god stund och nu har jag (mest för att inte fläcka ned möblerna) en stor kompress omlindad med tejp om hela tummen. Det påverkar min tangentbordshållning lite, men det går förhållandevis bra. Jag använder ju mest höger tumme till mellanslaget. Men jag misstänker att jag måste ha plåster ett bra tag, eftersom jag saknar en stor del av nageln. Det isar redan betänkligt när kompressen kommer åt huden där nageln suttit. Jag har ringt maken och beklagat mig, men det är svårt att få tyck-synd-om per telefon.

Så en lite fånig självmedveten fråga: Fungerar inte kommentar-funktionen på bloggen, eller är det bara mina läsare som valt att gå obemärkta förbi? Helt OK i så fall, men jag ville bara kolla ändå...

Jublieum

Idag är det exakt och precis 20 år sedan jag började skolan. Jag vet inte riktigt hur jag kom att tänka på det, men så är det i alla fall. Jag minns nämligen att jag inpräntade datumet 17 augusti i huvudet redan på försommaren när vi fick ett brev hem där namnen på alla barn som skulle gå i ettan på min skola också stod med. Vilket jag läste tills det blev alldeles skrynkligt...
På den stora dagen sken solen och jag hade på mig ljusblå manchesterbyxor, ljusblå knorvig tröja, ljusrosa gymnastikskor med kardborrband och ett blått sidenband i håret. Paviljongen på Lundbyskolan i Örebrodär klass 1G hade sitt klassrum var rödmålad med platt tak och många fönster. Resten av skolan hade också platt tak, och bestod av bruna tegelväggar och orange och blå träpaneler. Fröken Margareta hade aprikosfärgade byxor med pressveck, ett brett, blankt aprikosfärgat skärp och en vit blus med aprikosfärgade prickar. Hon var vackrast i världen (minns att året var 1986) och jag fick en egen gulbrun bänk längst bak i raden längst mot väggen. Vi var fyra stycken som redan kunde läsa men jag hade kunnat längst och jag tror att jag den dagen var helt igenom lycklig. Inte blev det sämre av att mamma och jag senare på dagen inhandlade bänkpapper med hundar och bokplast med glassar på.
Nu har det som sagt gått 20 år och jag är ganska genomlycklig nu också. Molnet på min himmel idag är att det är så svårt att hitta någon som säljer bra röcklin. Både Marks och Libraria tycks ha gått i graven, på Slabbnicks har alla kapuschong och på Kyrkting finns det bara korta. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Man borde lära sig att sy!
För övrigt lyssnar maken och jag på partledarutfrågningarna i P1 varje kväll (22.15) före aftonbönen. Hittills tycker nog jag att Lejonborg skött sig bäst, det märks att han har rutin. Ohly var också duktig, men personligen tycker jag Reinfeldt blev lite för defensiv för att övertyga ordentligt. Vill man läsa och lyssna mer, finns alltihopa här:

onsdag, augusti 02, 2006

Sommarlov med djuren

Här är mammas och pappas gård

Här är Sarro och jag hemma i Smurfstugan

Här är Sarro


Här hos mamma och pappa finns många djur. Djuret framför andra enligt dem själva är Sarro, den överaktiva lapphunden som jag bloggat om tidigare i posten "Hundliv", bl.a.
Djuren framför andra om maken får bestämma är katterna. Mamma Katt är vår kisses syster, som eftersom hon lever ett hårdare liv som gårdskatt (pappa är allergisk) är smalare, tuffare och fertil. Hennes senaste avkomma (den första kull som överlevt, hon är inte så bra på det där med moderskap) består av en kolsvart, argsint hankatt som numera heter Sokrates, en fläckig tjockis med missbildad nos som vi inte kunnat bestämma könet på och som därför heter Simba samt en svart-vit honkatt som är nästan kelig och som har arbetsnamnet Kasparov efter någon schackspelare. De utfodras flera gånger om dagen med Whiskas Junior, leverpastej (Markus gav dem ett helt paket Arboga och är nu mycket populär) samt igår även gräddtårta. Inte så bra för deras magar enligt förståsigpåare, men de lever och hoppar idag med så de kommer nog överleva.

måndag, juli 31, 2006

Sommarspekulationer

Idag har det regnat, vilket jag sett fram emot både länge och väl. Och eftersom Gud har humor började det ösa ned när Sarro, mamma och jag befann oss halvvägs på den långa skogspromenaden och alltså hade vid pass tre kilometer hem. Låt oss säga att jag blev blöt. Jättespännande ljud från skorna...

Nu är det alltså Kårarp som gäller i några dagar. Har avverkat halva semestern nu, mestadels med att vara hemma och göra ingenting. Tänkte sammanfatta min sommar med några listor. Jag gillar sådana.

5 Badplatser jag besökt i sommar:
1. Kyrkbadet, Sillen (avskilt)
2. Västerljung, Sillen (långgrunt)
3. Bergabadet, Bergasjön (bäst)
4. Åbynäs, Östersjön (Vågor)
5. Badberget, Mälaren (otrevliga sällskap på klipporna runt om, annars underbart)

5 trycksaker som låg på bordet under en vamlig semesterfrukost:
1. En SvD (vi har bytt från DN efter en livslång relation. Känns lite konstigt)
2. En Amelia (kvalitets-slask)
3. En SPT (dåligt med skvaller så här års)
4. Mördad av misstag av Mary Higgins Clark(läskiga sagor för vuxna)
5. Mitt liv som det blev av Georg Henrik von Wrigt (maken ska skriva uppsats)

5 sorgliga saker som hänt under semestern:
1. Kriget i Libanon
2. Pär och Lisa har flyttat
3. Jag har fått två fotvårtor
4. Markus har fått en inflammation i foten
5. Bilen har lidit av sviterna av ett felvänt bränslefilter

5 roliga saker som hänt under semestern:
1. Melanchthon har blivit moster till Sokrates, Simba och Kasparov.
2. Markus har köpt en cykel
3. Svärfar Micke har fyllt 60 år
4. Maken har fått ut sin vice-pastors-lön
5. Valet i Kongo

måndag, juli 17, 2006

SEMESTER

Nu har jag haft semester i ungefär två dygn och jag har redan:

städat (1 gång - svärföräldrarna kom i söndags morse)
badat ( 3 gånger)
grillat (2 gånger)
plockat smultron (2 gånger)
tvättat (4 maskiner)

Under semstern planerar vi att besöka följande platser:

Stockholm
Strängnäs
Sigtuna
Kumla
Eksjö
Norrtälje
Tallin
Tarrtu
Mölndal
Ljungby

Fast första veckan ska vi bara päsa hemmavid. Nästan.
Jag har ingen dator hemma, så bloggandet kan nog tänkas blir något mer sporadiskt under de kommande fyra veckorna. Just nu är jag i Postillan (makens past.exp.) och snylt-surfar lite, men eftersom jag redan ser tecken på semesterbrytande runt omkring mig (han sorterar jobb-relaterade papper) så ska jag inte göra det till någon vana.

torsdag, juli 13, 2006

Vill ni förresten läsa något bra och roligt?

Gå hit http://faderjonatan.blogspot.com/2006/07/tonne-bekkestad.html och läs Jonatans beska kommentarer kring fallet "hur naken får en meterolog vara".

Min egen kommentar är den, att om TV4 fortsätter sända Paradise Hotel som är ett hån mot vad allt vad respekt och mänsklig värdighet heter, så ska de inte komma och få moralpanik över ett bröst som man nästan kanske ser för mycket av. Men exploatering av människors kroppar och känslor kanske bara är OK när man själv tjänar pengar på det?

tisdag, juli 11, 2006

Skrämmande men sant

Ikväll börjar det äntligen! Ingen sommar utan Barnaby och Scott! Ska hedra deras återkomst men en påse sockerreducerat gelégodis.

Jag missade P1:s Gräns i lördags. Idag har jag tagit del av programmets innehåll på nätet och uppmanar alla läsare att göra detsamma. http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/artikel.asp?ProgramID=2594&Artikel=890006 En både intressant och deprimerande läsning men inga direkta överraskningar heller.
(En kuriös överraskning var att en av journalisterna bakom programmet var min lärare i svenska i åk 9. )

För övrigt stark semesterlängtan. Den hektiska försommaren med läger, praktikanter och upprepade eksemattacker börjar ta ut sin rätt, jag är så trött så att parkbänksgänget på gågatan skrattade och ropade: -Det var en trött liten präst! när jag passerade imorse.
Och det var ju helt riktigt. Sanningen ska göra oss fria...

torsdag, juli 06, 2006

En dröm har gått i uppfyllelse!


Efter åratal av hemlig längtan fick jag igår kväll äntligen delta i en omgång av "Så ska det låta" med psalmer! Mina ödmjukaste tacksägelser till sommarpraktikanterna som ordnade det hela. Att mitt lag vann båda omgångarna gjorde inte saken sämre...

En annan rolig sak är denna lilla virtuella vård-och-omsorg-skola som jag snyltat från gudsvågern Martins blogg. Definitivt en utmaning för oss som är i själavårdsbranschen... www.parapluesch.de

Där kan man få trösta denna lilla rädda krokodil om man vill och klarar det... Själv hade jag nästan ihjäl honom med elchocker, stackars liten.

onsdag, juli 05, 2006

Tips!

För dagen tre tips. Två bad, en bok.


Tips nr 1. Badplats.
Bergasjön ligger strax utanför Mölnbo åt Järna-hållet. Sväng av väg 57 strax efter "samhälle börjar"-skylten. Följ grusvägen tills den tar slut. Bergasjön är en brunvattensjö som trots vattnets tvivelaktiga färg är mycket ren. Det finns två bryggor, gräsmatta, lekplats, klippor, toalett (inte dass utan en sådan man kan spola på) och på onsdagar våffelservering i Fristastugan som ligger intill. Mycket barnfamiljer, men klipporna brukar bjuda en viss frid åt den som så önskar. Enda minuset är måsfamiljen som kretsar runt, gör sin behov och allmänt ser onda ut. Jag vet att de var där först, men lite gästfrihet kan man väl visa även om man är mås.

Tips nr 2. Badplats
Sjön Sillen är jättestor och sträcker sig mellan Gnesta och Vagnhärad, ungefär. Vid Vårdinge Kyrka finns en liten, liten vik där en vänlig människa rensat bort vassen och troligen också lagt i sand. Man tar sig dit medelst bil, som man lämpligen parkerar på kyrkans parkering. Därifrån går en liten stig genom skogen nedför backen. Själva stranden har rum för max fem sällskap och består av gräs och en liten sandremsa. Inga som helst faciliteter, men kyrkan vid parkeringen är öppen 9-21 och har både ljusbärare, toalett och andaktsro att erbjuda. Vattnet är klart och ganska svalt, det är ganska långggrunt och vacker utsikt till andra sidan sjön.

Tips nr 3. Bok
"Part of the furniture" av Mary Wesley.
Mary Wesley dog 2002 och det var stor skada. Hon började skriva skönlitterärt när hon var 70 år och denna hennes sista bok är den absolut bästa av en serie mycket brittiska, mycket säregna och mycket underhållande romaner. Även denna bok har en intrig som när man beskriver den låter tämligen osannolik, men när man väl läst tre rader på första sidan tycker man allt som följer därpå är fullkomligt rimligt. Och det ÄR det också när man tänker efter. Bara inte så värst vanligt eller konventionellt.

tisdag, juli 04, 2006

Predikan - till sist kom den!

Hade som jag skrev i förra veckan total predikoblockering. Men så vips, efter fyra halvdana försök och ett sånt där klockrent helt apropå-samtal om tro med min mellanchef, så lossade det i lördags. Här är den:

Precis så här bra är det. Dagens texter, trots att de är tillkomna i vitt skilda sammanhang med många års mellanrum, beskriver alla någonting som är riktigt, riktigt bra. Alldeles underbart, för att tala med Askungen. Så är en söndag mitt i sommaren, får vi ta emot texter som verkligen uttrycker det underbara med den kristna tron och det hela avslutas med Jesu uppmaning: Gläd er med mig! Därför ska temat för dagens predikan vara Tre bra orsaker att vara glad!

Den första orsaken vi ska stanna vid, är själva Bibeln. Guds Ord i Bibeln är en ofrånkomlig del i en kristen människas liv. Det är därifrån vi hämtar berättelserna om de händelser som ligger till grund för vår tro, det är genom att läsa i den som vi får dela upplevelsen av tron på Kristus med de människor som faktiskt själva mötte honom, med de människor som utgjorde den allra tidigaste kristna kyrkan. Mycket finns det i den som vi inte förstår. Många gånger är det våra olika förståelser av bibelordet som skapar splittring och sår i kyrkans kropp, och inte sällan använder själafienden sig av lösryckta bibelord eller förvrängningar för att skada människor och driva dem ifrån Kristus. Men så länge vi ändå vänder tillbaka till Bibeln i tro på och hopp om att dess innehåll ska ge oss det som vi behöver för att orka leva och våga dö. För det är ju trots allt genom de ord som Gud har givit oss i Bibeln som vi får kunskap om hurdan Han är. När vi läser profeten Mikas ord om hur Gud som helst av allt vill förlåta, kastar alla våra synder i havets djup, då får vi tro och känna att detta gäller också oss och våra synder, att vi har en grund till vårt hopp och vår längtan.

Den andra orsaken, som vi inte skulle veta mycket om, om det inte vore för Bibeln, är Jesus Kristus själva. Hans person, allt som han är och gör, hans liv och hans gärningar, alltsammans är när man tänker på det, skäl nog för att glädjas i djupet av sitt hjärta. Jesus är det yttersta beviset på Guds kärlek, på hur Hans strävan efter gemenskap med de människor som han skapat inte känner några gränser. I Jesus kom Gud hit till jorden, levde våra liv och dog vår död, för att vara med oss och för att vi alltid skulle kunna få vara med honom. Hans lidande och död skedde inte därför att vi hade älskat honom tillbaka eller någonsin kommer att kunna göra det tillräckligt. Nej, det skedde därför att Gud älskade oss så mycket att Han inte kunde stå ut med att se hur vi satt fast i klorna på själafienden, på ondskan i och utanför oss själva. Därför erbjöd han sin egen son i lösen – om du släpper dem så får du mig istället. Och eftersom Jesus är Gud och Gud är grunden för all existens på jorden, så är det inte konstigt att ondskan med triumf antog erbjudandet. Desto konstigare, men desto underbarare, är det faktum att ondskan inte kunde hålla kvar Jesus i döden, utan blev så slagen och sårad att den var tvungen att släppa honom och se hur hans öppnade vägen från döden till livet, ingenting till evighet. För det kan vi verkligen vara glada – för alternativet vore ju att denna världens elände och svårigheter vore det enda vi hade att vänta oss.

Den tredje och sista orsaken att glädja sig idag, är att allt det som texterna berättar om, allt det som Jesus är och allt det som vi erbjuds att tillsammans med kyrkan över hela världen tro på, det gäller dig och mig personligen. Det är våra synder som Gud vill kasta i havets djup. Det var för oss och för vår fiendskap med Gud som Jesus dog, och det är för att hämta hem oss han ska komma tillbaka. Det bortsprungna fåret, det som Herden släpper allt han har för händerna för att leta reda på och som han blir så fantastiskt glad när han hittar, det är du och det är jag och det är alla våra bröder och systrar runt omkring oss. Därför får vi glädjas med Jesus, över vår egen räddning såväl som över andras. För det är det han vill ha i gengäld av oss, att vi kommer till hans bord sådana vi är, precis som syndarna och tullindrivarna, visar vårt behov av honom och vår oförmåga att klara oss själva och att vi gläds när vi inser att han inte håller det emot oss, utan istället finner sin största glädje i att befria oss, upprätta oss och förlåta oss. Det är detta vi firar när vi firar vår högmässa tillsammans idag, i glädje över att vi är Guds barn, över att vår nästa är Guds barn och över att alla människor som ännu inte låtit sig finnas och bäras hem av herden också får bli det när de vill. Därför är det ingen allvarlig, sorgsen söndagsförmiddag i Överenhörna – det är en glädjens fest. Lite lågmäld, lite eftertänksam, ganska svensk – men likväl en fest!

Budskapet i Bibeln, budskapet om Jesus Kristus är inte enbart en abstrakt tankekonstruktion eller en krävande moralkodex – nej först och främst är det ett budskap till varje människa om att Gud så älskade världen att han utgav sin ende son, för att var och en som tror på honom inte ska gå under utan ha ett evigt liv. Låt oss därför visa vår glädje och stolthet över att vara kristna, visa för oss själva, för varandra och för världen utanför att vi gläder oss med Jesus Kristus över att Gud finns, att Han vill vara med oss och har ordnat det så underbart att vi får vara det jämt, om vi så själva vill.
Amen!



tisdag, juni 27, 2006

Predikoångest

Jag ska predika på söndag och har skrivkramp. Det är underbara texter, ett tema som borde vara klockrent - men det känns väldigt svårt att tillföra något till det som Mika, Paulus och Jesus säger så bra själva. (sidan 1469f i psalmboken) Alla idéer och tankar mottages tacksamt!

Jag har i alla fall konsulterat räddaren in nöden Yngve (http://kalin.nu/ordet/3etref1.htm). Vet inte hur jag skulle överleva, vare sig som predikant eller människa, utan den sidan och min gröna överstrykningspenna!

måndag, juni 26, 2006

Eksemhäxans helg

Jag är inte världens trevligaste människa, har jag konstaterat efter en återblick på helgen som förflutit. Jag klandrar i första hand arvssynden, i andra hand post-läger-syndromet och i tredje hand eksemen. För, som jag skrek till min man i morse när han kommit med en egentligen högt rimlig kommentar, det är inte så lätt att leva när hela kroppen utom huvud och fötter kliar som ett myggbett i värsta stadiet, HELA tiden, när huden känns för liten och sticker och fnasar sig så fort man rör sig. Det sorgligaste är att på konfirmandlägret, tack vare sol, blåst och saltvatten och en hel del barnpuder, så försvann det nästan helt och hållet, för att igår komma tillbaka med full kraft när jag konfirmerade i Margit-klänning (ylle)alba (syntet) och mässhake (något blankt tungt tyg med tjocka broderier och foder(!)) och sålunda blev rejält varm...

Hur som helst, helgen har innehållit en massa trevligt. Det är bara jag som inte varit, eller i alla fall inte känt mig så trevlig. Vi firade stilla midsommar hemma i Mölnbo, med besök vid stången, sill, potatis och grillat, friluftsgudstjänst och en hel massa jordgubbar. I söndags konfirmerades så till sist mina fyra underbara tjejer, och det var nästan sorgligt. De hade köpt en jättefin tovad grön ängel till mig, och en burk riktigt lyxig saltlakrits eftersom jag rätt skamlöst ätit upp alla deras lakritsar på lägret. Deras redovisning gjorde succé, särskilt scenen med Jesu dop där Anna kastade ut en pappersduva från predikstolen, högtidligt mässande:
- Detta är min älskade soooon!

Idag är det måndag och tillsammans med grannarna har vi varit på utflykt i Södermanland. Första stoppet var Helgesta Kyrka, där generösa vaktmästare lämnat sakristian upplåst. Männen i sällskapet hängav sig raskt åt utgrävning av paramentan, medan kvinnorna kunde lägga band på sig. Jag menar, hur kul skulle man tycka att det var själv att hitta turister grävande i sina lådor? Även om de råkar vara präster? Det andra stoppet var Floda Kyrka, en nygotisk katedral mitt i tassemarken. Jag tror man skulle kunna få in alla församlingsbor därinne tre gånger om. Och det tredje, huvudattraktionen, var Julita Gård där vi tittade på hus, grisar, kaniner, artbanker, pioner och mejerimuseum och tobaksplantor.

torsdag, juni 15, 2006

Det kliar!!!!

Nu är det sommar. Nu kliar det.

Ända sedan förpuberteten någon gång (elvaårsåldern typ) har jag varje sommar drabbats av värmeutslag. Är någon intresserad av hur det yttrar sig mer medicinskt rekommenerar jag www.huden.nu. Hur som helst. I söndags var jag på prästvigning i Strängnäs, givetvis iförd min älskade Margit Sahlin-klänning. Den är gjord av ylle. Det var 30 grader varmt, minst. Sålunda var min kropp vid hemkomsten i princip helt täckt med små, små röda blubbar, så tätsittande att de i princip sitter ihop. De kliar på ett säreget sätt, huden liksom spänner och det känns som om jag fryser i skinnet liksom. I tisdags, denna galet heta dag, kändes det nästan som jag hade feber innan jag framåt aftonen fick nedsänka mig i Bergasjön och ligga där tills Markus och Lisa i princip tvingade upp mig... Och trots diverse huskurer (bad, iskall dusch, lägga pyjamasen i frysboxen en halvtimme för sängdags mm) är de fortfarande kvar. Lite mindre ettriga idag eftersom det bara är 17 grader varmt ute och inte 27. Men jag räknar kallt med att de inte försvinner helt förrän till hösten. Och när de försvinner kommer de flagna av så jag måste dammsugas upp!

För övrigt är jag med-handledare till två prästpraktikanter. Det är jätteroligt och båda två är väldigt sympatiska och duktiga. Idag ska de få leda sexten och veckomässan och på söndag har jag ålagt dem att gå i inte mindre än tre gudstjänster! Det ska börjas i tid o.s.v...