My 1996 Theme Song

För en 90-tals nostalgiker som jag var det här testet riktigt kul.

Your 1996 Theme Song Is: Ironic by Alanis Morisette

It's like rain on your wedding day It's a free ride when you've already paid It's the good advice that you just didn't take Who would've thought ... it figures

What's" Your 1996 Theme Song?

Gud skyddar den klantiga

Stegräknaren har badat. I tvättmaskinen. Och fungerar fortfarande! Ibland har man mer tur än man förtjänar...

Idag har jag gått ungefär 9000 steg, vilket är lite för lite egentligen men ändå rätt OK. Jag hade tänkt utnyttja min lediga dag åt en långpromenad i solskenet, med gympabyxor och Mp3:n. Men först så var jag så eländigt rinnig i ögonen och näsan av alla pollen och sedan, när jag tagit en Zyrlex, blev jag så sömnig att jag däckade på sängen i nästan två timmar. Men en liten promenad har det blivit i alla fall, vi har gått en liten sväng runt gamla IP och Anticimex. Jag får ta igen det på konfirmandlägret, med upplevelsevandringar och utflykter och lekar och sånt.

Nu ska jag registrera mina steg och titta på Cold Case. Adieu.

Pyjamasen i mitt liv

Detta är ett helt meningslöst inlägg om pyjamasar.

När jag var elva, upptäckte jag en pyjamas i Halénskatalogen, i en modell jag aldrig sett förut. Den var sydd som overall med knäppning i mitten, stor och rymlig över axlarna och lite smalare i benen. Den var turkos med ett tryck av en clown på ena sidan och det fanns ingenting i katalogen som jag hellre ville ha. Jag fick den, trots att mamma inte alls förstod varför, och sov sedan större delen av min tonår klädd i just sådana stora sparkdräkter. Jag hade flera olika, en tunn med korta armar och ben, en i tjock flanell och så en randig med långa ben och långa armar. De var faktiskt väldigt sköna eftersom man slapp glipan mellan tröjan och byxorna, den snodde sig inte runt midjan som ett nattlinne och dessutom klämde de inte någonstans. Och så kände jag mig liksom fin och mysig i dem, som om jag hade en exklusiv kvalitet på mitt sovande.

Ända sedan dess har pyjamasar var mitt favoritplagg, trots att Haléns inte längre saluför jättesparkdräkter och inga av dem jag hade på 90-talet finns kvar längre. Klassiska tvådelade flanellpyjamasar, eller vanliga bomullspyjamasar går också bra. Min favorit just nu har byxor av tunn bomull och tröja av mjuk bomullstrikå, givetvis med Hello Kitty på. Det är faktiskt förvånansvärt bra kvalitet på pyjamasar, trots att man sliter så hårt på dem och tvättar dem varmt och ofta, har jag flera som hängt med i 10-15 år. Fast nattlinnet jag fick av mormor när jag skulle åka på konfirmationsläger, det är så tunnslitet att det går att se rakt igenom det...

Ta Tag i Sitt Liv (eller i alla fall i sin dammsugare)

I morgon kommer fastighetsnämnden och besiktigar vårt hus. Exakt vad de ska göra vet jag inte, men jag misstänker att de kommer titta på kända problemområden, såsom avlopp (vi måste städa under diskbänken) duschbrunnen (vi måste ner och gräva där) samt spisarna (vi måste ta bort askan). Och så kommer de vilja se alla rum (vi måste dammsuga överallt) och kolla toaletterna också.

Så det är väl bara att ta tag i sitt liv, sin dammsugare och sitt favvo-Ajax. På vilodagen och allt...men sedan jag ska belöna mig med lite rostade bondbönor. Har ni inte provat denna delikatess ännu, så gör det snarast!

På språng...

Nu ska jag strax hasta mot kyrkan (jag är i tjänst, men tjänstgör inte aktivt, därav sovmorgonen...) medelst pendeltåget. Solen skiner tappert bakom molnen och vårljuset är så där vackert disigt. Jag har tagit på mig röda byxor och lila strumpor och känner mig ganska laddad faktiskt. Maken är redan igång, har förmodligen precis döpt klart och är på väg till högmässan i Överjärna. Kyrksamma läsare kan få höra honom där om vid pass fyrtio minuter (bra predikan, har själv läst den) och den som vill träffa mig kan göra det i Sankta Ragnhild om lika länge. Men förmodligen är ni redan i eller på väg till kyrkan redan, eller hur ;-)

En välsignad bönsöndag önskar jag er allihop!

Mårran

Mårran i Mumindalen är egentligen inte elak. Hon fryser bara så mycket att hon försöker värma sig nära andra. Och då fryser de till is. Men det tror jag inte är Mårrans mening. Faktiskt inte.

Idag har jag köpt en egen Mårra. Hon sitter på min jacka.

Kroppsintegritet (igen)

När jag gick i sexan, tog en kille i skolan mig på brösten i mediateket. Plötsligt, medan vi pratade (eller tjafsade) om något, for hans hand fram och dunsade till på först det ena, sedan det andra bröstet, under min blå collegetröja. Jag kom helt av mig och fattade inte varför i hela friden han, som jag känt sedan ettan och spelat bandy med på rasten och varit på lägerskola med och suttit i samma läsgrupp som, plötsligt gjorde något så konstigt. Och dessutom förstod jag inte hur kul det kunde vara - jag hade ju inte ens behov av BH. Sedan kände jag mig plötsligt pinsam och äcklig och resten av eftermiddagen tittade jag ned i bänklocket och hoppades att ingen annan hade sett det, och att han inte skulle berätta för de andra killarna. Äcklad och brydd gick jag hemåt. Jag minns inte hur det kändes att berätta för mamma, jag minns bara att jag gjorde det på kvällen i mammas och pappas säng och att jag var glad att pappa inte var hemma än. Det jag däremot minns, är mammas reaktion:
- Klippte du till honom?
- Nej, nej, nej, försäkrade jag, eftersom våld som konfliktlösare aldrig varit populärt tidigare.
- Gör det om det händer igen, sa mamma sammanbitet. Precis så hårt du vill.

Ett år senare, när jag gick i sjuan, diskuterade jag och en tjej jag precis lärt känna vilket som var bäst - bindor eller tamponger. Hon förespråkade ivrigt tamponger och hade en förklaring, som jag redan då tyckte kändes ganska konstig:
- Jo, sa hon, killarna i min gamla klass, där är såna där som tar en i arslet när som helst och då vill man ju inte ha en äcklig binda där.
Jag travade vidare i elljusspåret (det här var på gympan, någon gång på vårkanten tror jag) och tänkte att det vore ju i och för sig rätt åt det äcklet, men jag sa ingenting eftersom min nya kompis verkade världsvan och erfaren och säkert visste hur det låg till med saker.

Varför skriver jag plötsligt om de här obehagliga tonårsminnena? Jo, därför att jag läste en krönika i Punkt.se där Kitty Jutbrink, som jobbar på Hasses brorsas låtsassyrras kompis, ett relationsprogram för tonåringar berätta hur hon, när hon går igenom breven till programmet, hittar brev efter brev som handlar om hur tonårstjejer blir tafsade på - inte sällan i skolan. Jag satt på tåget och läste och blev argare och argare ju längre jag läste. Jag hade liksom inbillat mig att allt prat om respekt, allt arbete för att ett nej ska få vara ett nej hade haft någon effekt, att jämställdheten hade slagit igenom. Men uppenbarligen inte. Tonårskillar (inte alla, men uppenbarligen lika många nu som när jag var tonåring) tycks fortfarande anse att det är OK att ta på tjejers kroppar utan lov för att man tycker det är spännande, roligt och kanske behagligt. Och tjejerna, misstänker jag, vet inte riktigt hur de ska tackla det, tycker det känns pinsamt och fånigt att berätta för lärare eller föräldrar efter det "bara är på skoj". Fast de känner sig rätt äckliga inuti efteråt. Och jämfört med en riktig våldtäkt, är det ju ingenting att tala om, eller?

Jo. Det handlar i grunden om samma sak. Att använda någon annans kropp olovandes för sina egna drifters skull, eller för att känna makt, eller för att förnedra eller för alltsammans på en gång. Våldtäkter är den värsta effekten av inställningen som får killar att tafsa, nämligen att min egen vilja och kättja går före huruvida tjejen vill eller inte. Och det är en inställning som måste stävjas och stoppas så fort man ser minsta tecken. Tjejer ska, för att citera min goda mor, slå så hårt de kan tillbaka, inte skämmas och börja med tampong för att göra tafsandet mer behagligt för killen. Och lärare, föräldrar och andra som möter ungdomar måste ta tafsandet för vad det är - för det är inte bara oskyldigt trams utan tecken på en djupgående respektlöshet och gränslöshet som, om den tillåts fortsätta, kan få ännu otrevligare konsekvenser.

Stegvis

Min bästa grej

Idag har varit en bra dag för min stegräknare och mig. Den bästa hittills faktiskt, över 20 000 steg! Och bara en promenad var "medveten" allt det andra var förflyttningar jag skulle ha gjort ändå, om än kanske inte till fots. Jag brukar oftast inte traska på en halvtimme i vardera riktningen för att göra ett hembesök, men det gjorde jag idag. Tänk vad en liten dosa på byxorna tillsammans med solsken och tidsmarginaler kan göra för motionsbenägenheten! I morgon ska jag träffa Prästfru L och vår gemensamma vän A i Stockholm. Det ger förmodligen också god stegutdelning...

Vårligheter

Idag när jag gick till jobbet, blommade inte plommonträdet. Det gör det som ni ser nu. Under det står årets första gullvivor och en bit därifrån tänker vi snart ha årets grillpremiär i vår ohemult smutsiga grill. Men gallret är rent i alla fall...

Ibland behöver man kramas lite...

Då är det bra att ha en lagom ledlös katt som

förstrött kramar tillbaka med en av fyra tassar...

Det är så svårt med gränser

Det här med gränser är så svårt. Man märker inte att man är på fel sida förrän man sitter där, liksom. För hur lätt är det inte att falla över gränsen mellan sunt ifrågasättande och obarmhärtighet, till exempel? Eller att besvikelsen och frustrationen över meningsskillnader slår över i bitterhet och förakt mot de som inte tycker eller tror som jag? Eller för den delen mellan bearbetning och reflektion över relationer till...ja, rent skitsnack och skvaller? Mellan en kärleksfull tillrättavisning och översitteri? Mellan konstruktiv kritik och elakhet?

Och när man väl hittat sig själv på fel sida om gränsen, då är det lätt att skylla ifrån sig, hävda att man inte alls gjort fel, istället för att medge att nu gick jag över gränsen, och bemöda sig om att inte gå så nära den nästa gång.

För mig är detta en evig, nästan daglig kamp. Hur är det för er?

Mitt hem och min trädgård

Ingen kan missa att vi bor på nr 5...

Rådjur gillar inte påskliljor...

Ullen fungerade! Randiga tulpaner i mängd!

Enkät

1. Hur länge har du bloggat?
Sedan vintern 2006.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?
Ganska neutral. Läste inte så många.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Karin Långström Vinge

4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du så här i efterhand läser dem?
De var ungefär som nu, lite mindre egocentriskt pratiga kanske...

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Ungefär tjugo.

6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?
Nästan alla är mer eller mindre dagboksbloggar. Men det är inte alltid så vattentäta skott, alla bloggar har ju återkommande ämnen även om de är av dagbokskaraktär. Jag läser många teolog- och prästbloggar, en del mammabloggar och några politiska.

7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
Annas Kaos

8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
Väldigt lik vet jag inte men vi har en hel del gemensamt, Ebbas Mamma och jag.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
De tar det med jämnmod. Inte så många av mina familjemedlemmar läser vad jag vet.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Ja, det tror jag.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?
Japp. Inga namn eller bilder på folk som inte samtyckt. Ingenting i bloggen som jag inte skulle kunna prata om på jobbfikat eller på bussen.

12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?
Mitt äktenskaps inre liv, elaka rykten, sex, folk jag möter i mitt jobb. Sånt angår ingen annan.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
En hel del. Jag tycker om att skriva och att folk läser vad jag skriver.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Bitvis. I alla fall de delar som personen i fråga väljer att visa.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Nej. De vänner som jag träffar både bloggmässigt och IRL kände jag före/oberoende av bloggandet.

16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Ja då. Både integritetsmässigt och hybrismässigt.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?
Inte sårad, men rätt sur på kommentarer någon enstaka gång.

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Ja, en gång. Det tog jag bort samma dag.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Att det tar lite för mycket tid ibland.

20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?
Ja, det tror jag. Och jag tror att bloggandet kommer utvecklas i takt med mitt liv, både vad gäller ämnen och själva skrivandet.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Klart det påverkar.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Det är ett sammanhang där jag får skriva vad jag vill när jag vill hur jag vill och få respons på det. Det är också ett sätt att hålla kontakten med vänner som bor långt bort.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Ny kunskap, inspiration, irritation, avkoppling, nöje. Som att se på TV fast bättre.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
Karin LV, Jonatan, Lillstrumpan, Prästerik och så Kaplanen.

Hiss och Diss

Dagens Bästa

1) Min stegräknare. Det är fånigt kul. Jag går mycket mer än jag trodde. De där 10.000 stegen om dagen är inte så svårt ändå. Särskilt inte om man ska en sväng till kyrkogården...
2) Lakritspuck. Äntligen är den tillbaka! Lika god nu som då. Avnjöt årets första på perrongen i eftermiddags
3) H på Fonus. Alltid lika proffsig, trevlig och opretantiös.

Dagens Sämsta

1) Stor blodfläck på min fina gröna strumpa efter att jag obetänksamt kliat sönder ett av årets första myggbett. Att det kan komma så mycket blod från ett så litet sår!

2) Inget Brothers and Sisters. Hallå Kanal 5, vad håller ni på med? Det är massor kvar på säsongen och inte ens hockeyeländet pågår längre så vad är problemet?

3) Att-Göra-Listan - vid hemgång var den dubbelt så lång som Har-Gjort-Listan. Igen. Och dessutom innehåller den några saker som det är ruggigt bråttom med...

Existens eller Titta vi klipper!

Jag brukar med jämna mellanrum försöka titta på SVTs Existens. Och varje gång jag försöker blir jag lika irriterad på att så mycket av den redan så korta programtiden går åt till ryckigt och hastigt ihopklippta sekvenser med mer eller mindre föråldrat arkivmaterial som har mer eller mindre anknytning till ämnet. En del av klippsekvenserna är bakgrundsbilder till programledarens kommentarer eller utläggningar, andra tycks enbart vara där för att fylla ut tiden - som om det nu skulle behövas. Ett program om existentiella frågor borde väl rimligtvis ägnas till största delen åt samtal, kan man tycka.

Idag handlade det om homosexualitet och programmet var förutsägbart även innehållsmässigt. Medvandrarna, Gårdfeldt, ärkebiskopen. Vi har hört det förut, både frågorna och svaren. Och vad man än tycker i sakfrågan - är det inte dags att förnya debatten lite? Det måste finnas fler sätt att se på saken och fler människor som kan yttra sig, det måste väl gå att borra djupare och ställa andra frågor?

Trots min kritik ovan måste jag ge all heder åt Erik Johansson. Rättframt och ödmjuk berättar han om sin syn på saken. Respekt!

Läs gärna mer av Erik HÄR

Falstaff frågar

I kommentarerna till min post om den Yttersta Domen ställer Falstaff en fråga till dem som inte delar min syn på saken - han är nyfiken på hur de ställer sig till samma ämne. Och det är jag också, så svara gärna, antingen i kommentatorsfunktionen eller i eventuella egna bloggar.

Här kommer en säl till så länge. Jag tror det finns sälar i himlen!

I

Sälar och solsken

Idag har jag varit på ett av mina absoluta favoritställen sedan barndomen, nämligen på Skansen. Det var alltigenom underbart. Solen sken, det var gott om plats och björnungarna visade vänligt upp sig. Det gjorde också den här filuren, som misstog ett gäng barnvagnar för matningspatrullen och därför nyfiket dök upp precis framför min kamera:

Det fanns också nyfödda lamm, vildsvinskultingar och killingar, en sömnig utter och som vanligt lite för mycket gäss och påfåglar för min smak. Fikat på Stora Gungan var traditionsenligt svindyrt, det doftade gott från Petissan och älgarna såg sömniga ut. Vid Skånegården blommade det för fullt och jag och min vän och gudssvåger Martin, i bloggosfären känd som Falstaff, bibliotekarie i Amarout, poserade lydigt bland påskliljor och scilla:

Om att ha sig själv som arbetsredskap - eller inte

Att vara präst är på flera sätt ganska svårt att definiera, det är mycket både-och över det. Prästen är Guds tjänare OCH församlingens tjänare, både var för sig och i ett eftersom församlingen är Kristi Kropp. Prästen representerar Jesus inför församlingen och församlingen inför Gud.

Rent praktisk är det dessutom så att du använder din röst, dina formuleringar och ibland hela din personlighet för att förmedla det som du är kallad och avskild att ge ut. Prästen skriver predikan - lägger ut Guds ord med hjälp av sin utbildning, sin kontext (vad man än tycker om det ordet...) och sin erfarenhet. Samtidigt - det är Guds Ande som skapar tro, ger tröst och väcker till omvändelse. Om prästens ord utlöser det, så är h*n inte mer än en kanal. Prästens uppgift är att hålla kanalen fri från skräp som stoppar upp och förgiftar. Det görs bäst genom bön och självrannsakan.

Samma sak vid sakramentsförvaltningen - hur innerlig din röst än är i instiftelseorden, hur mycket du än ler mot dopbarnet, hur mycket närvaro du än signalerar - det som ges ut kommer inte från prästen utan från Gud. Prästens uppgift är återigen förmedlingens. Det du ger ut är inte ditt eget, det är Guds.

Att tänka så här kan kanske i värsta fall bidra till lata, opersonliga präster som bara läser innantill, kommer med standardiserade svar och beter sig otrevligt mot folk. I bästa fall kan det bidra till ödmjukhet, lugn och prestigelöshet och motverka både hybris och utbrändhet. För när du inser att jag måste inte ösa ur mitt eget liv hela tiden - jag har hela kristenhetens samlade erfarenhet att tillgå, det är inte jag som ger ut utan Gud, som också är min Herre och Far, då kan du vila i det du har tagit emot och ge det vidare till dem du är satt att tjäna. Du måste inte, ska inte, leverera eget material varje dag - det kan räcka med att inte vara ett hinder för leveransen!

Romantiken personifierad?

På Svenska Dagbladets hemsida kan man testa hur romantisk man är. Mitt resultat blev följande:

Du är romantiken personifierad. Du älskar rosenblad, poesi och sockersöta ömhetsbetygelser – både att få och att ge. Romantik är väldigt viktigt för dig, troligtvis ser du på det som grundstenarna i ett förhållande. Problem kan uppstå om din partner däremot inte är den romantiska typen. Om du ser fram emot att visa din kärlek på Alla hjärtans dag, medan din partner inte anser att det är en speciell dag över huvud taget så kan du känna dig osedd och ouppskattad. Men även om din partner inte är lika romantisk som du, så försök att visa uppskattning när han/hon anstränger sig. En del människor känner sig inte bekväma med att visa sina känslor på allt för uppenbara sätt, men det betyder inte att de inte bryr sig – de är bara mer lågmälda.

Det låter som om jag lever mitt liv inlindad i rosenblad, och det gör jag ju inte direkt, och poesi tycker jag inte särskilt mycket om (bortsett från Ferlin men han är ju rätt krass av sig). Men jag måste erkänna att jag gillar röda rosor, och inte bara i kistdekorationer...

Ajax och Klorin

Lycka och tillfredsställelse kan infinna sig i de märkligaste situationer. Idag köpte jag en flaska Ajax Universal och gick loss på mitt grisiga kök. Det var så ruskigt effektivt så projektet nästan blev roligt av bara farten. Tidigare har jag använt lite vad som helst, diskmedel och såpa och sånt, men detta var verkligen the shit! Blir nästan euforisk bara jag går in i mitt skinande, väldoftande, förmodligen hyfsat bakteriefria kök...


Liknande känslor kan jag ibland få när jag i makens frånvaro städar badrummet med Klorin - han delar nämligen inte min syn på Klorin. Jag vet att det är fullständigt förkastligt ur miljösynpunkt men man riktigt känner hur rent det blir! Allt äckel fräts bort och dör och kvar blir en doft av badhus. Att färgen fräts bort på någon minut om man råkar spilla på strumpan är i och för sig lite läskigt - men det bekräftar känslan av effektivitet! Behöver jag tillägga att Nisti Stêrks karaktär Zeyno är en av mina storfavoriter? Ni vet den kurdiska tanten som "delade ut lite Klorin till folket" på Allsång på Skansen för några år sedan?

Yttersta domen då alltså:

Här kommer slutligen den utlovade redogörelsen för varför jag tror på den dubbla utgången. Jag vill poängtera att jag inte tror att vår salighet avgörs av hur snälla och goda vi har varit, utan av huruvida vi låter Jesus räkna över oss på sitt konto, alltså tror att han är Guds son som kan och har räddat oss genom att lida och dö. En sådan tro kan få olika uttryck, vara känd eller okänd för andra människor, den kan komma tidigt eller sent. Jag tror också att det är som det stod i gamla handbokens dopordning - Gud vill att alla människor ska bli frälsta. Men jag tror alltså att det finns en himmel och ett helvete och en risk att gå evigt förlorad och det tror jag på följande grunder:

För det första: För att Jesus säger att det är så.

Flera gånger, utförligt, i flera sammanhang talar Jesus om sin återkomst, uppståndelsen och domen. Några av de mest utförliga (fåren och getterna, dessa mina minsta mm) beskrivningarna av hur det fungerar och hur det går till finns i Matteusevangeliet, men även Johannes 5 kapitel talar ingående om det.

För det andra: För Jesus tvingar sig inte på någon.

Mig veterligen finns det inte någon ställe i evangelierna där Jesus tvingar någon att följa honom, eller ens ta emot hans hjälp. "Vill du blir frisk" frågar han den spetälske, och när den rike unge mannen bedrövad lämnar honom så springer han inte efter. Jesus vill ha en ömsesidig relation, han vill ha en tro som är uppriktig och en kärlek som är sann. Den som kommer till honom har han lovat att inte visa bort, men den som frivilligt håller sig undan tänker han inte våldföra sig på.

För det tredje: För att jag tror att varje människa förtjänar en rättvis och kärleksfull prövning.

Under hela våra liv utsätts vi för orättvisa domar, alldeles oavsett om vi verkligen står inför rätta eller bara blir oskyldigt anklagade på skolgården eller utdömda som det ena eller det andra rent socialt. Men inför Jesus får vi alla dömas av någon som har det som varje dömande människa saknar, nämligen sanning, kärlek och rättfärdighet och alldeles oavsett domslutet känns det på något vis logiskt att detta är en del av den allmänna återställelsen.

Men de som tillhör andra religioner då, kanske någon undrar. Och de som aldrig hört talas om Jesus, hur blir det med dem? Jag vet inte. Men jag vet att Gud är god och jag tror att Han inte är begränsad till det Han låtit oss veta här och nu.

Debora Blando

(...)

But I'm woken by the cries of an angry crowd

Against a man whose love could save me now

Could save me now

I'll drink the blood from your crown of pain

And they'll call us insane

Who's gonna fight for innocence

When we're always denyning the proof?

Who's gonna fight for justice

When we wash our hands of the truth?

(...)

(text och musik Debora Blando 1991)

Det här är texten till en av mina absoluta favoritlåtar från nedre tonåren. Jag lyssnade på den massor, tyckte videon var fin (det förstår jag inte riktigt nu, hon går mest runt i gräs och tittar på havet) och det var något med texten som gav mig rysningar. Jag var inte tillräckligt bra på engelska för att urskilja vad hon sjöng, och dessutom bryter Debora Blando på portugisiska, men jag misstänkte starkt att det handlade om mer än bara jordisk kärlek.

Idag lyckades jag till sist hitta sången på både Youtube och Imeem och upptäckte att min misstanke som trettonåring stämde. Sången handlar om Jesus, i alla fall delvis, och den är full av bibliska allusioner. Och den är fortfarande jättefin. Det kan inte bli bättre. Mina konfirmander ska få höra den omgående!

Vill ni också lyssna? Här är den på engelska och här är den på portugisiska.

Utlovad eskatologi

Som tabellen i nedre högra hörnet visar, vann eskatologin med nöd och näppe över ämbetsteologin i omröstningen om vilka teologiska spörsmål ni vill läsa mer om.. Därför kommer jag inom kort att skriva min utlovade redogörelse för Varför jag tror på den dubbla utgången. Den som vill bidra till resonemanget får gärna lämna sina tankar om den yttersta domen i kommentatorsfunktionen.

Ikväll är dock inte kvällen för sådana djupsinniga resonemang. Jag är trött och distraherad av världsliga fåfängligheter, såsom att min rena tvätt hänger ute i regnet, att det tycks vara omöjligt att köpa en kofta som både går nedanför midjan OCH har hellånga ärmar samtidigt samt att kattens matskålar i äckliga och borde diskas omgående.

Den som vill läsa något mer matnyttigt och viktigt än detta kan med fördel följa diskussionerna på Karins blogg (om fallet Engla och hur Gud kan låta sådana vidrigheter ske) samt i Dagen, Världen Idag och hos Kyrkans Framtid (om huruvida en av Dagens webbredaktörer propagerar för incestuösa förhållanden. Jag tycker det är solklart att han inte gör det men det tycker verkligen inte Carin Stenström på Världen Idag.)

O-kyrkskor

Idag har jag köpt ett par skor som nog inte platsar som kyrkskor (se tidigare inlägg). Men de är fina och glada och kommer passa utmärkt som pastorsexpeditionsskor och semesterskor och hemmaskor och allt möjligt. Här är de!

Om betydelsen av ett blåmärke

Jag har ett blåmärke. I ansiktet, strax nedanför höger öga. Det kommer sig av att jag med full kraft drämde in ansiktet i det rätt hårda ryggstödet på mina goda vänners bäddsoffa natten till i lördags. Det syntes inte så mycket först, men nu är det så där stiligt grå-blå-grönt. Det gör inte så värst ont - framför allt inte jämfört med hur det kändes att krocka med soffan - men särskilt snyggt är det inte.

Jag ägnade en del möda åt att sminka över blåmärket innan jag åkte in till Järna tidigare idag. Dels för att det inte är så snyggt med blåa kinder i allmänhet och dels för att ingen på ICA eller Vårdcentralen skulle tro att jag fått det av någon annan. I klartext: Jag ville inte att någon ska tro att min man slår mig och menande fråga hur det är med mig egentligen. Med andra ord gick det åt en hel del underlagskräm.

Sedan, när jag satt på bussen hem, tänkte jag på dem som sminkar över blåmärken varje dag, blåmärken som de faktiskt fått av någon annan, någon som de lever med och någonstans tycker om. Och som är livrädda för att någon ska säga något till dem, något som riskerar att få dem att avslöja vilken söndertrasslad, förvirrad vardag de lever i och försöker normalisera. Och på alla dem med blåmärken som faktiskt syns om ingen säger något till, de som går blåslagna på jobbet och bland kompisar och överallt utan att någon säger något. För att omgivningen också är rädda för vad som kan komma ut av en enkel fråga - och därför tittar bort från ytterligare några blåmärken. Och köper ytterligare några historier om anfallande skåpdörrar och fall nedför trappor.

Hur solidarisk är jag med dem, när jag genom att sminka mig som en galning liksom medger att blotta misstanken om misshandel är något att skämmas för, något som måste döljas till varje pris? För när allt kommer omkring kan inte den som får stryk av sin man rå för det mer än jag kan rå för att jag fick slog ansiktet i en soffa. Och framför allt har de inte mer att skämmas för - jag kan ju ärligt säga att jag bar mig rätt klantigt åt som inte tände lampan innan jag försökte stiga upp. De å andra sidan, ägnar sitt liv att försöka blidka, undvika, manövrera undan våldet och hoten och kränkningar, från sig själv eller från sina barn.

Så, imorgon ska jag ta det lugnt med underlagskrämen. Och ge lite credit till den som eventuellt vågar fråga vad jag gjort med kinden...

Tre önskningar uppfyllda

Jenna och läkaren som får en Marsmallowpaj. Bland annat.

Nu har jag sett alla filmerna som jag ville se i januari. Den sista på listan, Waitress, såg vi ikväll. Den var riktigt bra, romantisk och sentimental och rolig fast med självdistans och en ganska lågmäld, underfundig ton. Intrigen är inte speciellt märkvärdig men ändå genialisk - servitris med speciell begåvning för att uppfinna och baka pajer blir gravid med sin genuint osympatiske man. Egentligen vill hon lämna så fort hon kan, men eftersom det av ekonomiska skäl inte går, fortsätter hon att baka pajer med kreativa namn, servera juice utan is samt inleder en relation med sin gynekolog. Och så vidare. Men se den. Den är jättebra. Om inte annat för pajerna. Jag tror personligen att "Falling-in-love-pie" är den godaste. Men "I-don´t-wan´t-Earls baby-pie" är ju ett rätt kul namn på en paj.

Vill man bli ännu mer sugen, både på filmen och på paj, kan man kika här

Tre plus tre plus tre

Idag blir det mycket bloggat, men maken är sjuk och jag är ledig och det regnar så...här kommer en lista.
Kategorier från Nya En Mölnbobos liv. Svar givetvis från mig själv.

Tre namn du går under:
- Fnutt (pappa säger fortfarande så ibland när han inte tänker sig för)
- Prääästen (fyllon på stan, tanter som inte känner mig, barn som vill säga hej)
- Hustrun (ja, gissa vem som säger så...)


Tre saker som skrämmer dig:
- Fåglar
- Att tänka på smärtsamma sjukdomar
- att köra om långtradare


Tre saker du har på dig:
-Pyjamas
-Förlovningsringen
-Vigselringen


Tre sanningar:
- jag har noll tålamod och hatar att vänta
- jag tycker om att stryka
- min man diskar ungefär tio gånger oftare än jag


Tre saker jag verkligen vill ha:
- läkedom och väckelse för Svenska Kyrkans del
- hälsa och välgång till min familj och mina gudbarn
- en miljöbil (gärna Ford Fusion) bara till mig

Porr är äckligt men min nya skjorta är fin

Jag har haft lite problem med bloggkommentarer som innehåller porr-spam. Sånt tycker jag är äckligt. Därför har jag lagt till sådana där ord-verifikationer i kommentatorsfunktionen, det hjälper förmodligen. Hoppas de inte avskräcker er från att kommentera.

En ny prästskjorta hade landat i brevlådan i fredags, från Marks syatelje. Det är en ny modell jag inte provat förut, figursydd i lite "våfflad" bomull. Den är mjuk och skön och har fina, lätt trumpetiga ärmslut (utan manchett, inte lika konstigt som det låter). Det enda som jag möjligtvis är lite tveksam till är antydan till puffärmar och att frimärkshålet är så brett - vad tycker ni, stör det?

Den vita fläcken satt på kameran. Jag har inte redan spillt.

Utsikt över stora delar av reviret, skön värme underifrån, lagom stöd från blomkrukorna...fönsterbrädan uppfyller alla kattens önskemål. Utom kanske något att borra ned klorna i...

Stillsamt äventyr

Nu är jag tillbaka i hemmets trygga vrå efter min utflykt till Göteborg. Som jag skrev tidigare åkte jag igår (mycket tidigt) till Göteborg, där jag tillbringade dagen i gott sällskap med uppbyggeliga och intressanta samtal. Framåt eftermiddagen åkte jag spårvagnen till Mölndal för att hälsa på goda vänner. Somliga av de goda vännerna är mycket unga och därför har jag det senaste dygnet läst inte mindre än nio böcker högt, spelat fyra spel och lagt ett pussel samt tittat på Fåret Shaun på Bollibompa.

Idag vid lunchtid åkte jag tillbaka igen, hem till min magsjuke make och min hungriga katt. Jag åkte X2000, vilket alltid känns lite lyxigt först och mest jobbigt efter en stund. Visst, det finns goda mackor i bistron, man sitter bekvämt, det finns radiouttag, man kan få en tiding om man snabbar sig MEN det gungar så förjordat! Varje expedition till bistro eller toalett är förenat med livsfara, och dessutom blir jag åksjuk om jag läser. Och även om det inte är tågets fel, känns det så retligt att passera sin egen trädgård, se sina vardagsrumsgardiner fara förbi och sedan åka tre mil till i fel riktning, vänta en bra stund och sedan ta ett annat, långsammare tåg tillbaka samma väg...att vänta på Södertälje Syd är för övrigt en orgie i fulhet. Vart man än vänder sig så är det fult. Se själva:

Ut på äventyr

Jag har fyra sammanhängande dagar av ledigt att se fram emot. Sådant är stabiliserande balsam för en svampig hjärna (se tidigare inlägg). I morgon kl. 06.23 (usch) bär det av ut på äventyr. Jag ska tillbringa fredag-lördag i Göteborg och Mölndal, dels på ett kyrkligt möte, dels hos goda vänner. Jag har packat min ryggsäck, lagt fram mina kläder och putsat min skor som en ordentlig flicka och nu ska jag försöka krossa den annalkande förkylningen med C-vitamintillskott och sedan krypa i säng för att orka med den otäckt tidiga uppstigningen som väntar.

Egolista

Eftersom min hjärna är fortsatt svampig (d.v.s jag är för trött för att tänka) så hänfaller jag åt en egocentrerad lista. Den flyter omkring på diverse bloggar och jag uppmuntrar alla läsare att se till att den fortsätter med det.


ALLMÄNT…
Namn: Miriam Henrietta

Piercingar: Ett hål i varje öra. Jag hade två i det ena ett tag men det växte igen

Tatueringar: Noll.

Längd: 1,61 och en halv.

Skostorlek: 38

Hårfärg: Brunt. Men just nu är det färgat och slingat

Är du kär i någon: I min man

Önskar du att du bodde någon annanstans: Nej.

Tänker du på självmord: Nej.

Tycker andra att du är attraktiv: Det vet jag inte. Eller jo, min man tycker det.

Vilket shampoo använder du: Finesse någonting, blå flaska

Vilken parfym använder du: Body Shops Oceanus

Vad är du rädd för: Typ allt. Fast mest fåglar.

Gillar du att tvätta: Ja, faktiskt.

Gillar du Berg-och-Dalbana: Ja, men det var länge sedan jag åkte.

SENASTE…
Film du hyrde: Elizabeth - the golden years

Film du köpte: Brideshead revisited åt svärmor.

Låten du lyssnade på: Minns inte, något på radio när jag åkte hem.

Låten du hade på hjärnan: En vis man byggde sitt hus på stadig grund

Låten du laddade ner: Vet inte hur man gör.

Personen du ringde: Min yngste gudsons pappa

TV program du tittade på: Cold Case

Personen du tänkte på: Yngste gudsonen

FAVORIT…
Mat: Sushi

Låt: Två tungor

Sak att göra: Läsa

Sport: Ingen

Dryck: apelsinjuice

Kläder: Pyjamas

Film: Shooting Dogs

Bil: Skoda Roomster

ANTAL…
Gånger du varit kär: Så där lite grand? Massor...På allvar? Två.

Gånger ditt hjärta brustit: En gång.

Hjärtan du krossat: Vet inte. Kanske ett.

Gånger ditt namn varit med i tidningen: Ingen aning

Ärr du har på kroppen: Ett på knäet (lånade morfars träskor) ett i pannan (vattkoppor) och ett på armbågen (lådbilsrace), ett på fingret (lödkolv i högstadiet) och så massor efter myggbett.

SENASTE…
Bok du läste: Friday Nights

Personen du fick mail av: någon på jobbet

Personen du fick brev av: minns inte

Personen du fick sms av: M

Gången hela din familj åt middag tillsammans: Idag - alla två...

ÖVRIGT…
Vad har du gjort idag: Jobbat

Var det kul: Ja

Hur tidigt stiger du upp: strax före sju i veckorna, runt nio på helgerna

Gillar du att slåss: Nej.

Vad ska du göra ikväll: Läsa och sova

Är du seriös: För det mesta

Vad är du allergisk mot: Pollen, stenfrukt, nötter, kiwi, för mycket mjölk

Var har du ont: Lite i nacken och axlarna

Använder du hårspray: Ibland, när jag sätter upp håret

Kan du stå på händer: Nej

Ämbetsteologi

Just nu leder ämbetsteologi omröstningen om vilken gren av teologin som bör behandlas här på loggen. I skrivande stund är jag alldeles för trött för att formulera någon teologisk text över huvud taget, men något litet kan jag avslöja i alla fall:
Det är mig inte alls främmande att delta i Stockholmsmötet. Fast det kanske å andra sidan handlar mer om traditionsekumenik och kyrkosyn än om ämbetssyn...

Hur som helst, min hjärna håller på att förvandlas till tvättsvamp eller något annat poröst. Ska låta den vila framför TV:n en stund och se om den återgår till sin normala konsistens.





Förresten, enligt ett test på Facebook är jag mer luthersk än Luther själv. Bara så ni vet.

Teaser

I likhet med bloggkollegan Blyger kommer här en liten teaser - om det visar sig att eskatologi fortsätter att vara favorit i undersökningen nedan till höger, så kommer jag inom kort publicera att inlägg på temat Varför jag tror på en dubbel utgång. Medan jag tänker kan ni med fördel beundra min enastående, inte alls bortskämda katt, som visar upp sig i samma hörn av bloggen.

Måndagsmys

I väntan på dagens utflykt (lunch med kollegor/vänner/studiekamrater) så passade Melanchthon och jag på att gosas lite vid skrivbordet. Husse fotograferade påpassligt.

Som ett blandband

Jag har, som ni kanske läste häromdagen, till sist kommit mig för att fylla min Mp3-spelare med musik. Jag har blandat och fixat och donat och har nu en riktigt bra pendeltågs- och promenadmix, med bl.a. de tre storfavoriterna Sofia Karlsson, Lily Allen och Katie Melua uppmixat med gamla Winnerbäckgodingar, lite Taube och lite Helen Sjöholm. Det är roligt att pyssla med, det är som gamla tiders blandband fast mindre och lite krångligare att göra.

En gång i tiden, för sisådär 15 år sedan gjorde jag ofta blandband. En del av dem var mycket medvetet tematiska, med en väl avvägd blandning av låtar från de egna och kompisarnas CD-skivor. Andra band var sådana som helt enkelt fick sitta i och vänta på att just den eller den låten skulle spelas på radion. Jag var tonåring i reklamradions barndom, och jag måste säga att Radio Rix och Megapol revolutionerade blandbandsskapandet.

När blandbandet så var färdigställt fick det göra tjänst både i min lilla fula stereo som mamma hade köpt på B&W när jag läste, gjorde läxor eller skrev på mina romanprojekt, eller i min freestyle med de ständigt glappande hörlurarna när jag åkte bil, tåg eller buss. Banden kunde också lånas ut till kompisar för att spelas av, helt eller delvis. Själv hade jag lite problem en period med att få låna band eftersom CD-spelarens företrädare (en dubbeldäckad bandspelare med trasig radio) inte varit helt pålitlig.

Blandbandadet fortsatte rätt länge, Mp3- och Ipoderan är ju inte så gammal. Min vän L, även känd som Ebbas Mamma, var en mästare på dylika. Sommaren 2000 gav hon mig ett band med perfekt blandad folkmusik, det lyssnade jag bokstavligen sönder och sedan dess är jag ett stort fan av både Ranarim, Folk och Rackare, Hoven Droven och så förstås Triakel. Samma höst gjorde jag ett av mina sista blandband och skickade till maken, som då var min alldeles nye pojkvän och hade den dåliga smaken att bo i Jerusalem. Det bandet, som innehåller en salig blandning av finlandsvenska danslekar, ovanstående folkmusik, Jakob Hellman, Evert Taube och Tori Amos, har vi faktiskt kvar någonstans, av nostalgiska skäl.

Söndag

Idag är det söndag och jag har firat högmässa i Sankta Ragnhild. Det var fint. När temat är Den Gode Herden är utbudet på både psalmer, texter och annan musik stort och rikt. Som utgång sjöng vi alla verserna på med Gud och hans vänskap - där nämns i och för sig herden bara i en vers, men det är ändå en kanonpsalm. Rosenius han kunde han!

Vårt eget lilla husaltare får illustrera söndagsfriden. Önskar er alla en trevlig dag!

Min lillebror

Trots att min lillebror E definitivt aldrig rökt gräs, har ett ordentligt jobb som kräver att han går upp tidigt på morgonen och ett mycket fast förhållande, så tänker jag alltid på honom när jag hör Lily Allen sjunga om sin lillebror Alfie. Det skiljer fyra år på oss och jag har fortfarande lite svårt att fatta att han är vuxen - trots att han levt riktigt vuxenliv med egen lägenhet och fast jobb flera år längre än vad jag har... Jag är fortfarande en typisk beskäftig storasyster men han brukar vara tålmodig.

Nåväl, här är vi i alla fall när ingen av oss var så där vansinnigt stor. Lägg märke till bilbarnstolen, visst är den tidstypisk?

Städa städa varje...lördag...åsså varje jul

Här är min dammsugare. Den har jag fått i prästvigningspresent av min mamma som tyckte synd om mig när jag tre dagar före vigningen ringde och stortjöt för att min ärvda lyxdammsugare hade pajat ihop efter säkert tio års trogen tjänst hos först farmor och sedan oss. Jag gillar min dammsugare, men det som man vanligen använder den till, det tycker jag inte om.

Jag tycker inte att det är kul att städa. Inte alls. Jag tycker faktiskt rätt illa om det. Alla stadier av städning är otrevliga. Först så går man runt och skjuter på det för att man inte vill/orkar/hinner. Sedan får man lite ångest för att ens hem är så grisigt, och undviker att befatta sig med grisigheten. Och så till sist, som idag, gör man slag i saken, gnor omkring med trasor och svampar och medel, blir svettig och får ont i rygen och får lite ångest för att det i själva verket var ännu grisigare än man trodde. Och sedan, när man tror att man är klar, så hittar man lik förbenat något äckligt fingeravtryck på en skåplucka, en dammkrokodil i ett hörn eller en kletig fläck framför spisen.

Vad jag gjort denna förmiddag? Gissa tre gånger. Men nu är jag snart klar. Faktiskt.

Ibland är det svårt att vara djurvän

Det finns vissa djur som det är lätt att tycka om - hundar, katter, kor och kanske en och annan kanin. Sedan finns det djur som det är rätt svårt att ens förlika sig med att de finns. Mördarsniglar till exempel. Och rådjur.

Här ser ni vår snigelgiljotin, som snart kommer tas i bruk för året, samt ull-tussar som är ett led i makens försök att mota bort alla glupska rådjur från våra rabatter.

Så här blir det om rådjuret själv får bestämma - glufs glufs och inga tulpaner!

En salighetssak

En god vän har meddelat att han i 30-årspresent önskar sig en handmålad - eller om det heter handskriven - ikon. Och det ska väl vi som är hans vänner kunna ordna på något vis. Kyrksverige är inte större än att det alltid finns någon som känner någon som vet...alla tips mottages tacksamt!

Hur som helst, jag är faktiskt stolt innehavare av en handskriven ikon, föreställande ingen mindre än profetissan Mirjam (Moses storasyster, hon som satte honom i vassen). Det är en av mina "salighetssaker" för att citera min stora idol Madicken. Den är skriven av min vän och kollega Malin och jag fick den i prästvigningspresent av min gamla hemförsamling i Örebro. Här får ni se!

Ängeln med stolan som syns till vänster om Mirjam är likadant formad som änglarna på altarväggen i S:t Mikaels Kyrka där jag växte upp, och korgen som hon lagt Mose i är likadan som dopfunten där. Fiskarna är sina egna, men visst är de jättefina? Blixten från kameran gör att det ser ut att vara mer soluppgång än vad det är i verkligheten.

Om omfång eller Jag är så dum

Eftersom mina blogssystrar Anna och Jeez redan tagit upp ämnet så hänger jag på. Det handlar om kroppsvikt. Ett måhända något ytligt ämne som trots att det egentligen, enligt de flesta officiella åsikt, inte spelar så stor roll (om det inte är hälsovådligt av en eller annan orsak förstås) men som ändå tar upp väldigt mycket plats i väldigt mångas liv.

Jag har nämligen gått ned lite i vikt. Jag köpte en kjol i en storlek mindre än vanlig häromdagen och senast idag sa både kanslisten och informatören att det var värst vad du har blivit smal. Jag tycker inte det märks så mycket, men visst, lite mindre är jag allt.

Det är lite mysko, eftersom jag slutat träna, äter ungefär lika knasigt som vanligt och inte haft magsjuka sedan i fjol. Jag har helt enkelt bara spontankrympt lite. Men tror ni jag kan glädjas åt sådant? Att jag glatt tackar min ämnesomsättning och tänker att det var en skön vårbonus? Nej då, som den ärkehypokondriker jag är funderar jag genast på om jag har en stor tumör i magen som äter upp mig inifrån, eller kanske en sköldkörtelrubbning eller...jag är så dum. Men det är jag ju van vid, å andra sidan...

Från klarhet till klarhet...

Jag gör stora tekniska framsteg dessa dagar. Igår installerade jag ett musikprogram och lyckades fylla min Mp3-spelare med en hel massa musik. Att det sedan av någon anledning går att lyssna på samtliga spår när USB-minnet sitter i datorn men bara på en tredjedel när den sitter i Mp3:en är en annan historia...om någon kan hjälpa mig att knäcka den nöten så blir jag glad.

Idag har jag slutligen införskaffat den mångomtalade USB-kabeln och kan med andra ord ladda upp bilder direkt från kamera. För att illustrera detta får ni här se hur det ser ut hos mig precis just NU:

Och nej, jag är inte så mycket för det här med ordning och reda som ni ser

Uppdatering: Jag lyckades plötsligt få till det så att alla låtarna går att komma åt. Huller om buller visserligen, och inte vet jag hur jag gjorde, men det är ju trevligt att det blir som man vill någon gång ibland...