Provpredikan

Nu har jag bearbetat början och skrivit om slutet, så här kommer söndagens predikan i reviderad version.

Predikan,
Söndagen efter nyår 2010


Mitt hus ska kallas ett bönens hus för alla folk. Men ni har gjort det till ett rövarnäste. Säger Jesus efter avslutad bärsärkagång.

Tempelrensningen är inte den berättelse som avbildats på flest vykort, om man säger så. Inte desto mindre finns den med, tydligt beskriven, hos alla fyra evangelisterna. Jesus reagerar starkare än vi är vana att se honom – vi kan nog vara tämligen säkra på att han vare sig brukade kasta möbler omkring sig, eller köra undan folk med piska (som Johannes beskriver det) särskilt ofta. Men i den här situationen är det precis det som händer. Jesus reagerar så starkt att det både provocerar, skrämmer och fascinerar. Människorna som var där då det hände frågade sig säkert samma sak som vi nog gör när vi läser texten – varför gör han så här? Vad ligger bakom detta utbrott egentligen? Vi ska stanna upp vid två saker.

För det första – Jerusalems tempel var så mycket mer än bara en byggnad. Templet var resultatet av, och beviset på Guds godhet mot sitt folk. Han förde dem ut ur Egypten, för att de skulle vara fria från slaveri och lidande, och för att de skulle kunna tillbe honom i sitt eget land, på sitt eget språk och på sitt eget sätt. Han befriade och upprättade dem, gång på gång på gång, för att de skulle vara fria till en rätt tillbedjan och till en god gemenskap, både mellan människa och människa, och mellan Gud och Hans folk. Men det blev inte så. Friheten missbrukades, liksom själva templet, och just handeln som bedrevs där blev ett nästan övertydligt tecken på människans bortvändhet från Gud. Ännu tydligare blir det när översteprästerna, och de skriftlärda, de som fått ansvar och förtroende att så att säga förvalta förbundet, inte lyssnar på Jesus utan tvärtom försöker röja honom ur vägen.

Det hände med Jerusalems tempel, och det händer på precis samma sätt idag, över hela världen, bland alla de människor som är Guds folk. Det sker bland oss, som precis som Israels folk blivit befriade och upprättade av Jesus, för att leva i gemenskap med honom och med varandra. Bland oss, som fått kyrkans gemenskap, kyrkans gudstjänst och också möjligheten att bygga enskilda kyrkobyggnader, som gåvor från Gud, gåvor som ska hjälpa oss att upprätthålla, och fördjupa den gemenskap som Gud ger oss. Det sker när vi, trots detta, låter våra kyrkorum och våra kyrkogemenskaper fyllas av sådant de inte är avsedda för. Det sker när det som skulle vara medel och uttryck för vår tillbedjan, istället blir målet för den. När musiken, orden och gemenskapen börjar finnas till för sin egen skull istället för till Guds ära och människors hjälp. Det sker när vi inte ens försöker hålla vår kristna gemenskap, våra samfund och församlingar, rena från förtal, missunnsamhet och misstänksamhet, utan i Guds namn använder den gemenskap vi fått, till att stänga andra ute. Det sker när vi använder Guds hus, Hans namn och gudstjänstens form för att ära oss själva och det som är vårt, och det sker när vi börjar betrakta gudstjänsten som ett otidsenligt, nödvändigt ont, istället för ett självklart tillfälle till upprättelse, befrielse, och helgelse.

Då är vår bortvändhet från Gud lika smärtsamt uppenbar som den var i templet den där gången. Denna bortvändhet kom Jesus för att vända rätt, försona och förlåta – och det är därför han blir så våldsamt arg. För att människorna, då och nu, ska se och förstå varför de behöver honom. För att Guds hus åter skall bli den plats för uppbyggelse och upprättelse som den är tänkt att vara – till Guds ära, men också till vår hjälp och glädje.

För det andra blir Jesus så där arg därför att vi människor själva ska vara som tempel. Vi är skapade för gemenskap med Gud. De som kom till Jerusalems tempel och vi som kommit till Sankta Ragnhilds Kyrka, vi är bönehus i oss själva. Vi är skapade för att ära Gud med hela våra liv – med vårt arbete, med våra relationer, men våra ord och tankar. Det är inte lätt – men vi har faktiskt redskap för att med den Helige Andes hjälp göra så gott vi kan.

Men om vi, till och med i kyrkan och i gudstjänsten, låter oss bli fyllda med sådant som inte hör hemma i ett bönehus, så gör det oss illa. Det hindrar oss från att ta emot den upprättelse, väckelse och det evangelium som Gud vill ge oss. Jesus kastar inte saker omkring sig i templet för att han är besviken för sin egen skull – utan av lidelse, besvikelse och oro för vår skull. Templet, kyrkobyggnaden, gudstjänsten, bibeln, bönen – allt har kommit till för vår skull. Och när vi hindrar oss själva och andra från att tillgodogöra oss det, då blir Jesus arg på ett sätt som liknar den ilska en kärleksfull förälder kan känna när ett barn utsätter sig för fara. Jesus vill inte att vi ska sitta i kyrkbänken och tänka på helt andra saker – för då går vi miste om något vi behöver för att orka leva och våga dö. Han blir vansinnig när andra saker drar oss härifrån – för han vill så innerligt gärna att vi ska fyllas med nåd och kärlek genom Guds ord och sakrament, som är Guds gåvor till oss. Han vill inte heller att det som sägs till oss när vi är i Hans hus, ska vara något leder bort från Honom, som invaggar oss i falsk trygghet eller som trycker ned oss istället för att lyfta upp oss. Jesus vill inte att de rum i våra hjärtan som är avsedda för den kärlek han vill att vi ska ge och ta emot, ska fyllas med kärlek till sådant som inte kommer ge någonting tillbaka. Han vill helt enkelt inte att vi ska missunna oss själva och andra den nåd, kärlek och frälsning han led och dog för att ge oss.

Hur ska vi då ställa oss till Jesu ilska, vi som lever idag och vill vara hans vänner? Hur ska vi låta den påverka oss? Jag tror att vi för det första måste hacka i oss att det är oss han skriker åt, våra tempel han vill rensa. Om vi går i fällan att tro att hans ilska bara gällde Jerusalems tempel, eller bara de som från början kallades Israels folk, så är vi riktigt, riktigt illa ute. Samma sak om vi bara vill att Jesus ska rensa ut det orättfärdiga från de andra – men inte ser att även vi har saker som behöver rensas bort.

Och när vi insett så mycket, då är det också lättare att låta rensningen ske. Inuti oss själva, i våra kyrkorum, i våra församlingar och i våra samfund kan vi låta orättfärdigheten, som visar sig om både otro, oginhet och obarmhärtighet, rensas ut.

Det är inte enkelt. Det går inte att göra på egen hand. Vi behöver både den helige Andes kraft och mod, för att våga öppna oss för den här sortens förändringar, som kan föra med sig både obehag, splittring och – faktiskt – förföljelse. Därför tror jag att alla våra försök till rensning av våra tempel, måste ske med ödmjukhet och inte minst i bön. Det är inte vi själva som rensar, det är Kristus, och han gör det med samma lidelse som han dog med. Vi behöver därför be om modet och kraften att stå kvar när det sker, och inte fly undan då det innebär att vi måste göra, säga och avstå från saker som vi inte alls vill. Eller för delen ge upp när vi inser att det måste göras om och om igen.

Men det är inte omöjligt. För Gud är ingenting omöjligt. Han vill rensa och rena oss, och har gjort det en gång för alla på Golgata. Tar vi emot det som skedde där i våra hjärtan, och sätter det i relation till allt det som är våra tempel och bönehus, så blir vi rensade och renade. Och då kan vi, tillsammans och var för sig, i det vi gör, säger och tänker, faktiskt vara ett sådant levande och heligt offer till Gud som Paulus skriver om. Ett offer som inte alls handlar om att vara passiv, utlämnad och nedtryckt, utan ett aktivt och positivt offer. Ett offer som vi bär fram i trygghet, glädje och tjänstvillighet till den kärlekens Gud som blev människa som vi och dog för att vi ska få leva.

Uppvuxen med MTV...

...det är jag faktiskt. Även om jag kanske hellre framhåller det faktum att jag är uppvuxen med Lilla Huset på prärien, Astrid Lindgren och Evert Taube, så fanns MTV också där. Rätt påtagligt. Men de ena behövde inte utesluta det andra. Det gick till exempel utmärkt att läsa Anne på Grönkulla med MTV påslaget i bakgrunden.

Jag blev tonåring långt före Spotify och Youtube - till och med före Rix och Megapol. Jag lyssnade på Tracks och tittade på Listan - och så förstås på MTV. MTV stod på i cafeterian i skolan, när jag kom hem brukade jag titta på MTV i köket medan jag åt mellanmål och på lördagskvällarna med tjejkompisarna, tittade vi nästan alltid på European Top 20 innan hyrfilmen startades.

Det som var lite spännande - men också lite frustrerande - med MTV var att man inte kunde påverka i vilken ordning låtarna dök upp. Man fick helt enkelt ha tålamod och vänta in sina favoriter. Ibland var det låten som var viktigast - men ibland var det videon som helhet. På den tiden hade musikvideor nämligen inte sällan en (rätt banal) handling, eller i alla fall en antydan om en sådan.

Här kommer några av mina MTV-favoriter från den tiden då det begav sig om mest. Vilka var era?








Och inte minst:

Årskrönika nr 1

Vad gjorde du 2009 som du aldrig gjort förut?
Lyssnade på musik via Spotify, deltog i ett präst- och diakonmöte, fyllde 30...lite allt möjligt faktiskt.

Håller du dina nyårslöften och ska du ge ett för 2010?
Jag brukar inte avge några

Fick någon i din närhet barn?
Jo, det kan man väl lugnt säga. In i vår närmaste vänkrets föddes Elsa, Axel och William, och i dess ytterkanter tillkom ytterligare några barn.

Dog någon i din närhet?
Ja.

Vilka länder besökte du?
Estland och Italien

Vad skulle du vilja ha 2010 som du saknade 2009?
Tålamod och jämnmod...

Vilket datum kommer du att minnas från 2009?
18 november.

Vad var det största du åstadkom?
En doppastoral. Typ.

Vad var ditt största misslyckande?
Vet inte riktigt - jag gjorde massor, men de flesta var små och inbegrep mat eller kopieringsapparater.

Vems beteende förtjänade att firas?
Min kollega P's - 100 kg kärlek OCH ett fungerande vaktmästarschema!

Vems beteende gjorde dig ledsen eller arg?
Lite fel forum för sånt.

Var tog det mesta av dina pengar vägen?
Till bensin, mat och DVD-boxar

Vad gjorde dig jätte-, jätte-, jätteexalterad?
Högmässan med påven i Peterskyrkan

Vilken låt kommer alltid att påminna dig om 2009?
Chinese av och med Lily Allen

Bästa filmer 2009?
Oj. Ingen aning. Så jag säger väl Harry Potter och halvblodsprinsen.

Vad önskar du att du hade gjort mer av?
Motionerat, skrattat och läst bra böcker

Vad önskar du att du hade gjort mindre av?
Retat mig på småsaker, snackat skit och oroat mig

Favorit-TV-program?
Vita Huset

Vilken var den bästa boken du läste?
Gilead av Marilynn Robinson

Vad gjorde du på din födelsedag?
Fick tårta och fina presenter av mina arbetskamrater, bjöd EmQl-barnen på tårta och åkte bil med min kollega S.

Hur skulle du beskriva din stil 2009?
Svart, enkel och bekväm

Hur höll du dig ifrån att bli galen?
Jag tänkte att det finns ju värre saker än galenskap här i världen.

Vem saknar du?
Lisa.

Vem var den bästa nya personen du träffade?
Det får nog bli Axel, det.

Lärde du dig något nytt under 2009?
Lite allt möjligt smått och gått, såsom att byta torkarblad.

Vad vill du lära dig under 2010?
Till att börja med julseriens lovsång. Sedan vore det ju kanske dags att lära sig behärska en vanlig cigarettändare.

Min themesong alla kategorier

Sånggruppen Fjedur – O Gud All Sannings Källa

Jag har inte tänkt klart än...

...men min aning är att jag, efter att ha tänkt, kommer dela Dag Sandahls tes om att nästa svenskkyrkliga teologiska konfliktfråga kommer att vara den om dopets innebörd och teologi.

Återkommer när jag tänkt klart. Ni kan väl läsa och tänka efter, ni med?

Jag tycker om oandliga julsånger också...

Och filmen är jättebra!

När juldagsmorgon glimmar...

...gick maken till sin julotta, medan jag (som kom i säng vid halv tre efter midnattsmässa inklusive kollekträkning) snusade och sov några timmar till. Nu har jag både fått julfrukost och mera julsnö, så nu är jag laddad inför fortsatt julfirande med släkten!

GOD JUL alla bloggläsare - och kom ihåg, julen varar flera veckor än! Åtminstone två...

Jag verkar ha blivit vuxen...

...för det känns bara lite, lite förargligt att jag råkade somna mitt i Kalle Anka och missade både Robin Hood och tjuren Ferdinand...

Nu så kommer julen, nu är julen här (snart)

Granen är på plats. Huset är ganska rent. Predikningarna skrivna, kyrkskorna lagda i sin påse, snön lyser vit på fur och gran och så vidare...

Julsniff

Jag tycker inte om julskinka. Jag smakar ibland, för att se om det blivit gott sedan sist, men det har det aldrig.

Däremot tycker jag om lukten av julskinka, allra helst uppblandad med lukten av gran, lummer och lite rengöringsmedel -för så luktar det alltid hemma hos mamma och pappa kvällen före julafton. En gång köpte mamma en färdigkokt skinka, som bara skulle griljeras, men då ynkade min bror och jag oss så mycket över att det "inte luktade jul" så det har inte hänt sedan dess, vad jag vet.

Egentligen skulle jag vilja fylla även mitt hem med denna underbara juldoft. Fast man kan ju inte gärna köpa en hel skinka och koka i ugnen bara för att få känna lukten, så i år är skinkan indragen. Jag ska göra några nejlikeapelsiner istället, och ställa hyacinterna varmt så de slår ut. Och så har jag ju min julspray också!

Julbestyr

I år försöker jag att inte stressa upp mig och fnatta runt så mycket inför julen. Det är nästan lika jobbigt att låta bli som att verkligen fnatta, kan jag meddela.

Men idag har jag bara köpt gran och gjort godis, inget mer. Jag funderade på att baka men det struntade jag i. Jag tittade på The Moth och drack te istället. Ingen kvalitetsfilm direkt, men ibland vill man helt enkelt ha förutsägbarhet, överspel och Jack Davenport i tweedkavaj.

Oj, en vinterhund!

Hej, min vinterkatt!

Hej mitt vinterland!

Plommonträdet, där ljusslingan nästan inte syns...

Melanchthons väg upp till köksfönstret

Hemmets härd

Snart är det jul...

...och det medför i min bransch rätt mycket jobb. Speciellt om begravningar och andra kyrkliga handlingar också hopar sig något.

Om ni undrar varför jag bloggat så dåligt på sista tiden alltså. Men hav tröst, snart tar jag lite jullov och då ska jag blogga desto mer. Tills vidare får ni lyssna på min favoritjulsång:

Snölycka

Det snöar. Jag är lycklig.

Långsint...

...är det inte bra att vara. Därför försöker jag att låta bli. Med Kristus som förebild vill jag verkligen att förlåtelse ska vara på riktigt, och ge möjlighet till nya starter. Jag tror vi är väldigt många som vill vara sådana, eller i alla fall önskar att vi förmådde vilja det.

Verkligheten är dock inte alltid så enkel. Alla oförrätter och konflikter som drabbar oss, kommer inte till ett sådant läge att öppen och utsagd förlåtelse blir möjlig. Ibland för att den vi är arga på inte vet att han eller hon gjort oss arga - för vi har inte sagt något, utan istället gått undan och spillt ut vår ilska någon annanstans än där den hör hemma. Ibland därför att han eller hon inte tycker den har gjort något fel, och följdaktligen inte ber om ursäkt. Och ofta därför att vi själva inte vill ge någon förlåtelse alls. Och så fryser relationen och konflikten fast, för att antingen tinas upp med tiden, eller för evigt vara en isklump.

För min del är det allra svårast att låta bli att vara långsint när det gäller de oförrätter som begås mot någon annan, mot någon jag tycker om. Personer som behandlar mina vänner eller min familj illa, dem har jag ofta mycket svårt för - även när den som faktiskt drabbades har glömt och förlåtit för länge sedan. Jag vet inte riktigt varför, men så har det varit ända sedan jag var liten och det har inte blivit bättre, fast jag vet att det inte är vare sig logiskt eller särskilt konstruktivt. Kanske beror det på att man i sådana lägen är tvåa på varje puck - man föreställer sig den andres känslor istället för att uppleva dem. Och om eller när en försoning sker, så är man inte där och är med i den, och därför blir det svårare att ta den till sig.

Hur som helst, förlåtelse människor emellan är bland det svåraste som finns. För Gud är det till synes så enkelt - tills man tänker efter och inser att den förlåtelse vi får ta emot av honom, den är betald med blod. Vilket i sin tur kan vara en uppmaning att själv förlåta dem som gjort mig - eller någon jag tycker om - illa. Även när man egentligen inte vill.

En glitterhatares bekännelser

Jag har aldrig gillat glitter. När jag var liten och tärnade runt i en massa olika luciatåg, tyckte jag alltid att det kliade, gick av och blev tussigt. Dessutom var det jättesvårt att få det att sitta snyggt, särskilt om midjan. Jag tyckte alltid allra bäst om luciatågen i S:t Mikaels Kyrka hemma i Örebro, för där fick tärnorna ha lingonkrans och rött band, de också. Kransarna luktade lite skumt (för lingonriset var egentligen buxbom) och kliade rätt mycket - men man kände sig fin i dem, och framför allt slapp man äckliga glitterflarn i håret.

Nu för tiden kan jag inte se en kartong glitter utan att tänka på tröstlös dammsugning. Hur något som har så svårt att sitta kvar på sitt snöre ska ha så svårt att släppa taget om golvet övergår min fattningsförmåga, men faktum kvarstår - har man en gång haft glitter i ett rum, så kommer släktled efter släktled kunna hitta små silvriga spån därinne.

Om glitter inte var en så perifer företeelse i samhället, skulle någon förmodligen ha uppfunnit hållbart glitter. Men nu är det ett perifert I-landsproblem som bara dyker upp en vecka varje år, så jag antar att jag får stå ut. Men jag vill ändå påminna alla luciatågsgeneraler därute: Det ÄR finare med lingonkrans. Äkta naturmaterial, och man kan hänga dem på dörren efteråt om man vill. Dessutom kommer en lokalvårdare nära dig vara dig evigt tacksam!

Ett bra ord

Jag när som vanligt drömmen om en vit jul. Just nu ser väderleksprognosen rätt hoppfull ut, men jag törs inte ta ut något i förskott - då blir man bara besviken.

Hur som helst, när man när snödrömmar, så hamnar man lätt på meteorologiska hemsidor. Min favorit är norsk, och där har jag lärt mig det lilla ordet slud. Det betyder "snöblandat regn" eller kort och gott slask och är ett sånt där ord som låter som det det beskriver.

För övrigt beror stiltjen som råder här på bloggen på att det inte är fullt så stilla i mitt prästliv. Advent, ni vet...

En lista! Som jag inte gjort förut!

Den här listan kan man svara på hur pretentiöst som helst. Jag ska försöka låta bli¨de värsta klyschorna. Ni som läser uppmanas härmed att kopiera och svara, ni med, pretentiöst eller ej!


1.Vilket är ditt mest uttalade karaktärsdrag?
Plikttrogen

2. Vilken egenskap sätter du före alla andra hos en man?
Intelligens

3. Vilken egenskap sätter du före alla andra hos en kvinna?
Intelligens

4. Vad uppskattar du mest i en vänskapsrelation?
Lojalitet

5. Vilket karaktärsdrag hos dig själv är du mest trött på?
Hypokondri

6. Vilken är din favoritsysselsättning?
Vad som helst tillsammans med folk jag gillar

7. Hur blir man helt lycklig?
Genom att hacka i sig att det blir man ändå aldrig och dessutom har många andra det tusen gånger värre.

8. Vad betraktar du som din största olycka?
Det vet jag inte.

9. I vilket land vill du bo?
Sverige har funkat bra hittills, men just nu funderar jag en hel del på hur det skulle vara att bo i Brasilien

10. Vem är din favoritförfattare?
Just nu Curtis Sittenfield

11. Vem är din favoritpoet
Nils Ferlin

12a. Vem är din favorithjälte från böckernas värld?
Adam Dalgliesh

12b. Vem är din favorithjältinna från böckernas värld?
Laura Ingalls

13. Vem är din favoritkompositör?
Händel

14. Vem är din favoritmålare?
Vet inte

15. Vilket är ditt favoritnamn?
Maria

16. Vad hatar du allra mest?
Fåglar och förtryck

17. Vilken talang skulle du helst vilja besitta?
Musikalitet

18. Hur kan du tänka dig att dö?
Fort och smärtfritt

19. Hur är ditt nuvarande sinnestillstånd?
Helt OK

20. Vad är ditt motto?
Allting blir godare av ost och ingenting blir godare av lingonsylt

Nostalgi (för vilken gång i ordningen vet jag inte...)

I lördags var jag på en tebjudning. En riktig, med snittar och scones och te i kannor, en sådan som man oftast bara läser om. Men, det var på riktigt, med anledning av att min vän J fyllde 30 år.

Det pratades om allt möjligt över de många kopparna med te. Bland annat så upptäckte jag och vännen M att vi som barn hade samma favoritbok: Barnen vid Yangtze-Kiang av Svend Otto S (som för övrigt illustrerat en del Astrid Lingren-böcker och väldigt många HC Andersen-sagor). Jag hade inte tänkt på den boken på flera år, men nu minns jag väldigt tydligt hur spännande det var med översvämningen, det kinesiska nyåret och det faktum att det åts rissoppa. Jag har gjort liter efterforskningar på nätet (det hade varit kul med en bild på Mei-Mei, som hjältinnan heter, t.ex.) men där finns inte särskilt mycket information. Dock upptäckte jag att flera av mina andra favoriter, nämligen Mads och Milalik, Helgis stora dag samt Den Stora Fisken, har samma upphovsman.

Jag får för mig att Svend Otto S inte är så känd i Sverige, men jag kanske har fel. Hur är det med er läsare, har ni också läst Den Stora Fisken och Barnen vid Yangtze-Kiang när ni var små?

Kollaps

Gudstjänstlivet är på vissa håll på väg att kollapsa. Det meddelar Eskilstunakuriren såväl som Dagen att biskop Hans-Erik har sagt på nya stiftsfullmäktiges första möte.

Det är bra att det blir sagt. Extra bra att det blir sagt av biskopen. För om man inte säger det rakt ut på detta fördömliga sätt, då är det nämligen rätt enkelt att mörka vad som håller på att ske. Inställda gudstjänster på landet kan gömmas bakom det lilla ordet "sammanlysning", andra gudstjänster kan ersättas med konserter, söndagens högmässa kan ersättas med veckomässan i församlingshemmet - det finns många sätt.

Att använda det tydliga, och klart negativt betingade, ordet kollaps är ett sätt att visa att detta faktiskt är något viktigt som håller på att försvinna. Det är inte tal om en paradigmskifte, eller om att traditioner förändras. Det handlar om att Kyrkans huvuduppgift, den händelse förutan vilken hennes existensberättigande är klart tveksamt, håller på att gå under.

Vad ska vi då göra åt saken? Jag tror att svaret är enkelt. Vi ska fira gudstjänst. Vi ska fira mässa. Varje söndag. Även om det inte kommer så många. Även om det är tråkigt. Även om det kostar att värma upp. Även om vi inte blir bekräftade och underhållna varje minut av gudstjänsten. Vi som kallar oss för kristna ska dra konsekvenserna av Tredje Budet och för Guds, vår nästas och vår egen skull helga vilodagen på det mest självklara av sätt. Det är en fråga om trovärdighet, som inte minst gäller oss som varje månad får ett lönebesked som det står Svenska Kyrkan på. Om inte vi, med våra liv, visar att det vi står för varje dag i veckan också är viktigt för oss på söndagen, hur ska vi då kunna begära av andra att de ska gå dit? Hur ska vi kunna kritisera sekulariseringen om vi själva är delaktiga i att genomföra den - inifrån?

Något annat vi ska göra, det är att uppvärdera alla de gudstjänstgemenskaper som faktiskt lever och blomstrar. Även när de äger rum i ett sammanhang där vi själva inte känner oss hemma, även när delar av gudstjänsten står för en annan tradition än den som är vår egen. För det finns faktiskt levande församlingar i Svenska Kyrkan. De finns i Allhelgonakyrkan på Söder, i Hovsjö Kyrka i Södertälje, i Helgeands församling i Lund, i Ängskyrkan i Tumba, i Klara Kyrka i Stockholm och i S:t Ansgars kyrka i Uppsala, för att bara nämna några. De har alla sin profil - ibland ganska spetsig i relation till Svenska Kyrkan generellt och centralt, men det betyder inte att de ska avfärdas eller förtigas - för de firar gudstjänst. Varje söndag, oförtrutet - precis som kyrkan gjort och ska göra i alla tider.

Glad Advent II

Adventsåsnan säger hej!

Om puckade protester

Någon har målat över de nya 60- och 80-skyltarna på 57:an med svart färg och dessutom gjort samma sak med fartkamerorna. Resultatet är just nu att det är svårt att se vilken hastighet som gäller över huvud taget.

Jag vet att det finns folk som tycker att det är trafiksäkrare med lite högre hastigheter, som inte tyckte sänkningarna var en bra idé. Jag tror dock inte att de som varit ute med målarburk i diket hör till dem, utan till någon som antingen inte tänker alls, eller som tänker att det är viktigare att de själva får köra så fort de vill mellan Järna och Mölnbo, än att vägen är säker för alla andra som gärna vill köra där utan att dö.

Farliga fördomar

Antidepressiva mediciner är ingenting som ska hanteras slarvigt. Det är starka preparat som ska förskrivas av kompetenta läkare och behandlingen ska följas upp. Felaktig användning eller självmedicinering kan få ödesdigra konsekvenser.

Samtidigt vittnar många, många människor, patienter såväl som läkare, om att antidepressiv medicin ibland är skillnaden mellan liv och död. Det kan hjälpa människor tillbaka till ett fungerande liv, ge styrkan att orka ta tag i de problem som ibland (inte alltid, även psykiatriska problem kan vara fysiska) ligger bakom ångesten, depressionen eller vad det nu kan vara.

Trots detta, finns det många som förnekar sig själva den hjälp som faktiskt finns att få, och många som skäms för den hjälp de tar emot. Som mår dåligt i onödan, eller skäms över att de faktiskt använder medicin för att få ett drägligt liv. Massor med människor skulle, tror jag, kunna må så väldigt mycket bättre om de slapp höra idiotiska saker som att man kan bota en klinisk depression eller svår panikångest genom att gå promenader, eller klappa katten eller tänka positivt. Eller för den delen att antidepressiv medicin är något man tar till för att man är lat, ovillig att ta ansvar eller för den delen korkad och misslyckad. För de allra flesta är det ett jättestort steg att våga börja med medicin. Många lider i tysthet i åratal innan de kommer så långt.

Och jag önskar verkligen att dessa människor skulle få slippa dessa kvasipsykologiska, ytliga och fördomsalstrande kommentarer som lägger sten på börda och ökar de känslor av skam och misslyckande som så ofta finns med i sjukdomsbilden redan från början. Kommentarer som ofta fälls av människor som vare sig är läkare, eller har någon erfarenhet av psykisk skörhet, utan helt enkelt bara Vet Hur Det Är.

Antidepressiv medicin ska självklart granskas, testas, utvärderas och ifrågasättas - av patienter, läkare och forskare. Vi andra kan koncentrera oss på att finnas till hands när vår nästa får ont i själen. Man kommer längre med en kram och en kopp te, än med förnumstiga kommentarer om sånt man inte har koll på.

Man får bara ha EN stjärna i varje hus

- Varför inte då?

- För annars blir de vise männen förvirrade!

(autentisk klefbecksk dialog, advent 2007)

Dagens insatser

Igår var våra arbetsupgifter av andlig art, idag är de av mer praktisk sådan. Maken har vänt båten och krattat undan de sista slemmiga löven, själv har jag hängt upp ljusslinga i plommonträdet samt bakat lussekatter. De hyste en viss motvilja mot att skiljas från bakplåtspappret, men verkar i övrigt ha blivit riktigt bra katter. Här är de:

Glad Advent!

Jane Eyre

Idag recenserades Dramatens uppsättning av Jane Eyre och jag blev genast fast besluten att se den, ju förr desto bättre. Den är slutsåld fram till nyår, men därefter finns det biljetter åtminstone till påsk tror jag.

Jag upptäckte Jane Eyre ganska sent i livet, det är bara två år sedan jag läste boken för första gången, och av alla filmatiseringar som uppenbarligen finns, så har jag bara sett en. Men den har jag å andra sidan sett flera gånger ...

Ruth Wilson som Jane. Boktroget tjurskallig.

Fredagsmys

Om katten själv får välja...

Rättelse

Läser man Kyrkpressen (eminent tidning för övrigt, heja Finland!) så får man mer korrekt information om fallet Jari Rankinen, som jag skrev om igår.

Triggerpunkt

Dagen skriver idag om ett fall med en avskedad präst i Finland, och uttrycker sig så här:

"Det hade länge varit känt att Rankinen inte gillar kvinnliga präster... "

Jag vet att det förmodligen bara en formulering. Det är inte alltid så lätt att skriva korrekt och smidigt på samma gång, om ni förstår vad jag menar. Men ändå. Meningar som denna retar mig. Det handlar inte om gillande eller ogillande. Ämbetsfrågan handlar om teologi och om bibelsyn. När man skriver sådär, blir det så ytligt, som om alltsammans handlade om griniga gubbar som inte vill ha några fjantiga fruntimmer i koret, och inte om ett teologisk ställningstagande.

Tankar om te

När jag var liten hade mina föräldrar en brun tekanna, och jättelika tekoppar med pastorala mönster på - en blå (mammas) och en grön (pappas). Kopparna hade de fått i lysningspresent och jag tyckte de var bland de vackraste saker som fanns. De brukade inte använda dem så ofta men ibland, på lördagseftermiddagar eller så, drack de svart, ganska vanligt te ur en speciell burk och gömde tekannan under den svarta tehuvan från Jobstryck. Jag tyckte att teet luktade rätt konstigt och smakade illa, men det var ändå väldigt mysigt att sitta med mamma och pappa och dricka mjölk medan de drack te och pratade. Nu för tiden har de gått över till Roiboos, som dricks med mjölk i mindre muggar med sädgäss på, men det är fortfarande mysigt att dricka te med dem.

Mitt eget tedrickande tog inte fart ordentligt förrän i Uppsala. Där insåg jag också fort att tjusningen med löste - den ask med tepåsar som jag köpte min första vecka på Arken slängde jag, halvfull, när jag flyttade därifrån tre år senare. Riktigt te skulle inköpas i tebutiken under Storken, och gärna ha exotiska namn som "Rabbits Tale", "Vintersaga" eller "Chokladmint" (vilket i och för sig var rätt äckligt). Och te dracks det. På morgnarna vid korridorsköksbordet, mellan föreläsningarna på Café Carolina respektive Alma och framför allt på kvällar och nätter, i diverse olika korridorskök. Tekopparna hjälpte en att plugga, lösa världs- såväl som kärleksproblem och inte minst att skapa nya kontakter av olika slag. En nyckelreplik i den romans som utmynnade i vårt äktenskap var till exempel: - Vill du ha lite te? och det lär ju knappast vara särskilt originellt i dylika sammanhang...

Te är med andra ord en dryck med hög mys-, koncentrations- och tröstfaktor. Det är varmt och därmed lite lugnande, är såpass starkt i smaken att man inte behöver äta så mycket till, och det finns sorter för de flesta smaker. När man känner sig ledsen, frusen, orolig eller bara lite trött, så brukar en kopp te alltid funka, åtminstone delvis. Uttrycket te och sympati är knappast tillkommet av en slump, och ikväll har jag fått just det, av min snälla kollega och hans lika snälla hustru. Jag drack säkert sju koppar - och nu känns allting mycket bättre!

I ditt namn, Herre, i ditt namn!

Hell dig Maria, full av nåd

Litania i november

Mellan högmässor...

...befinner jag mig just nu. I vanliga fall har jag oftast bara en per dag, men idag ska jag göra ett spontant inhopp för en indisponibel kollega, i en kyrka där jag aldrig förut firat högmässa bakom altaret.

Det går säkert bra, församlingen kommer ta väl hand om mig. Mitt enda problem just nu är att min predikan från i förmiddags ligger på en stol i S:ta Ragnhilds kyrka, som är stängd, låst och larmad, samt i min dator på jobbet, som inte precis ligger på vägen mellan S:t Mikaels kyrka och Mölnbo. Därför har jag, som jag ser det, dessa alternativ:

1) Skriva en ny predikan fort som bara den
2) Åka in till expeditionen, skriva ut predikan och åka vidare till kyrkan.
3) Predika ur minnet, utan manus, och se hur det går
4) Hel fräckt låna makens predikan

Vad tycker ni? Jag har ungefär en timma på mig att bestämma mig.

Domsöndagsstämning

Radiotips

Klartext i P4 har just nu en serie om Södertälje och speciellt om dess kristna invånare med rötter i Mellanöstern. Det går att lyssna på nätet, såklart:

Onsdagens program

Torsdagens program

På fredag kan man lyssna direkt, klockan 18.00 i P4.


En trevlig detalj är att man i åtminstone de två första programmen hör min svåger Mattias intervjua min arbetskamrat Madleen!

Ett drastiskt - men tänkvärt - förslag...

...kommer min kollega Markus Hagberg med i dagens upplaga av Kyrkans Tidning. Läs den!

Även om jag kanske inte skulle vilja dra det så långt som till att avskaffa pastoralinstituten helt, så håller jag helt med Markus om att mer fokus och mer resurser behöver läggas på de blivande prästernas församlingserfarenhet och praktikperioder, samt på pastorsadjunktsåret. Det är i verkligheten man bäst rustas för verkligheten.

"Det är outhärdligt, det han säger!"

Alltså, jag tycker inte om att predika om den yttersta domen. Jag tycker berättelsen om Jesus och äktenskapsbryterskan är ett mycket trevligare bibelställe, precis som jag tycker att berättelsen om Jesus och barnen är mycket lättare att hantera, än berättelsen om Jesus och den unge mannen som ägde mycket.

Därför händer det att jag ägnar mig och exegetiskt, såväl som homiletiskt, fegspel. Jag tassar helt enkelt runt det som Jesus egentligen säger, och försöker hitta andra vinklar, andra temata och andra ingångar, för att inte behöva konfrontera mig själv och mina åhörare med den Jesus som, för att citera lärjungarna i Joh. 6:60, säger outhärdliga saker. Dels för att jag själv inte vill höra dem, dels för att jag inte vill att mina åhörare ska tycka att det är jag som är outhärdlig.

Jag VET att jag gör så här - men jag tycker inte om det. Jag försöker låta bli. Och därför blir jag så arg och beklämd över predikningar, utläggningar och andra offentliga homiletiska utsagor som utan tillstymmelse till eftertanke ägnar sig åt att förtiga, eller bortförklara det faktum att bibelns värsta domspredikant faktiskt heter Jesus från Nasaret.

Vi har den bibel vi har. Jesu ord om frälsningen och den yttersta domen, är inte lösryckta meningar här och där, eller tvetydiga yttranden i komplicerade kontexter. Nej, det är hela kapitel sammanhängande text, det är predikningar, liknelser och skarpa förmaningar. Jag har mycket svårt att tro att det är hans vilja att vi som är hans tjänare ska fega ur inför dem.

Det behöver inte innebära att vi ska predika svavel. Det behöver absolut inte innebära att vi ska låtsas att vi tycker det känns enkelt, bekvämt och glasklart och det ska definitivt INTE innebär en förkunnelse som verbalt kastar några i helvetet och andra i himmelriket, för sådant kommer det inte an på oss att göra. Domen är Herrens. Men vi kan väl åtminstone försöka stå för att han säger att den finns?

Ny bloggbekantskap

Idag upptäckte jag, via Samtal med J, en ny bloggbekantskap i Söderberättelser. Det är en prästblogg, dock utan de särskilda kännetecken på en sådan som Maja listade för ett tag sedan.

Den yttersta domen för hela familjen

Idag har jag firat familjemässa på söndagen före domsöndagen. Eftersom tredje söndagen i månaden alltid är familjemässa-söndag i vår församling, så är det inte första gången det händer. Någon gång har familjemässan hamnat på själva domsöndagen, men oavsett vilket så handlar texterna om den yttersta tiden, Jesu återkomst och den yttersta domen.

Varje år får jag alltid lite panik. Vad ska jag säga? Vad ska vi sjunga? Hur ska man förklara texterna så att även barnen förstår, men utan att de (eller deras föräldrar, för den delen) tycker det är otäckt och fördömande? Hur förmedlar man bibelns budskap om vaksamhet, väntan och den yttersta domen på ett sätt som är sant utan att vara skrämmande på ett sätt som driver bort från Jesus, istället för till honom?

Vi har löst det på lite olika sätt genom åren. Ibland har vi lagt fokus på just att Jesus kommer tillbaka och på hur härligt det ska bli. Något år har vi kombinerat det hela med dopfesten för fyraåringar, och i skenet av berättelsen om de tio jungfrurna talat om vikten att hålla sitt dopljus brinnande. I fjol gjorde vi bilder till GT-texten och i år slog vi på stort och dramatiserade evangeliet, med pappersfacklor och allt.

Det gick bara bra, och när jag satt i bilen hem så slog det mig att det kanske egentligen inte är vare sig lättare eller svårare med den Yttersta Domen för ett barn. Texterna blir ju varken lättare att förstå, eller mindre oroande för att man blir vuxen - tvärtom! Det står som det står, och det kan vi inte ändra på, eller anpassa, eller hoppa över. Men om vi frimodigt kastar oss över dem, tillsammans, så tror jag att vi kan få en djupare förståelse för vad det innebär att leva i vaksamhet och väntan på att Jesus ska komma tillbaka - oavsett om vi är sju år, trettio eller nästan sjuttiofem.

Stucken och besprutad

Igår fick jag en spruta. Nu gör det ont. Överallt, mer eller mindre, men mest i vänster arm.

Men det betyder, förhoppningsvis, att jag inte kommer vare sig få, eller smitta någon med svininfluensa och det är ju bra. Lidande som ger räddning, liksom.

Ibland...

...får jag lite panik på hur mesig och slätstruken den här bloggen är och funderar på att göra om en den till en barrikadblogg. Ni vet en sån där man tar ställning i precis varenda fråga och uttrycker sig kategoriskt och självsäkert om allt och alla utan att bry som om så mycket annat än just det, att få skriva precis hur man tycker - eller VET - att det är.

Fast sedan kommer jag på att jag är sådan. Inte ens när jag försöker. Jag är en resonerande mes. Så då blir det ungefär som vanligt.

Mitt Småland

Jag är inte från Småland. Jag är egentligen inte någon särskild stans ifrån alls. Mamma är från Småland, pappa från Uppland, jag är född i Stockholm och mestadels uppvuxen i Närke och nu bor jag precis på gränsen mellan Stockholms och Södermanlands län. Även om jag tillbringat i princip alla barndomens sommar- och jullov där, och trots att mina föräldrar bor där nu, så är min hemortsrätt i Småland rent formellt ganska svag. Och småländska pratar jag förstås inte heller, bortsett från vissa ordvändningar, som nog snarare är s.k. familjespråkliga än dialektala.

Men i alla fall. Småländska höglandet är den del av Sverige som känns mest som "hemma" trots att jag inte bor där just nu. Jag tycker (väl medveten om att jag romantiserar....) att det är där som naturen är som vackrast, människorna som trevligast och det är där jag på sätt och vis önskar att jag vore född och det är dit jag vill flytta när jag blir gammal. Och om någon pratar småländska med mig, så går jag på i princip vad som helst - det är verkligen min trygghets- och trevnadsdialekt nummer 1.


Därför var det fullkomligt underbart att läsa Carl-Henriks översättning av "Jesus och barnen" till Landsbromål. Landsbro ligger utanför Vetlanda, några mil sydväst om Eksjö, där mamma och pappa bor, och dialekten är inte exakt likadan som den min morfar pratade - men nästan. Smaka bara på den här meningen:


Nä Jesus så dä blev han aaj, å sa: ”Låt luvâ kjomma te mee, å hinnřa dom inte. Gjuss řike tillhöř såna som dom.

Med anledning av Luthers 526-åriga födelsedag

Sabbatsbrott som straffar sig?

Jag var, av praktisk-logistiska skäl, inte i kyrkan i söndags. Det är säkert därför jag känner mig helt urspårad och allmänt osyftad just nu...

Om att vara obekväm i ögonen på någon man själv skapat

Nu ger jag mig på något som kanske inte är så bra. Jag tänker blogga om en tanke jag inte tänkt klart. Inte på långa vägar, faktiskt.

Det handlar om den uttalade självbildens roll i debatter, såväl sekulär- som kyrkopolitiska sådana. Jag har tänkt på det i alla möjliga sammanhang - att de som direkt eller indirekt påtalar sin egen radikalitet, oftast inte är så där vansinnigt radikala egentligen. Inte om man inte tillskriver debattörens motståndare bra mycket mer makt, inflytande och anseende än vad de egentligen har. Vilket debattörer av detta slag ofta gör, mer eller mindre uttalat.

Det är rätt effektivt, på vissa sätt. Ingen vill säga emot en underdog. Ingen vill vara bakåtsträvare. Ingen vill vara Goliat om man kan få vara David. Det ÄR finare att vara profet än överstepräst. Och då undviker man att gå i svaromål, glider undan eller går helt enkelt i försvar - varpå sakfrågan lätt vinns av den självutnämnde radikalen.

På andra sätt är det en strategi som förfular debatten och får den att handla om hur kontrahenterna ÄR istället för vad de tycker. Den som blir beskriven och behandlad som om den befann sig i ett orättfärdigt överläge, provoceras inte sällan till att bete sig som om det var sant - alltså med nonchalans och maktspråk. Eller till att börja prata likadant, så att man istället för att diskutera en sakfråga, diskuterar vem som är mest radikal och vem som har minst makt. Och så var det med den debatten, liksom.

Som sagt, den här tankegången kan både förfinas och exemplifieras ytterligare. Kanske beskrivas med en skarp formulering. Men det lämnar jag åt er som läser så länge.

Vill ni läsa mer om detta, läs Maja. Inte för att hon är sådan själv, utanför att ofta hon ger goda och obarmhärtiga exempel på både detta, och andra näraliggande fenomen.

Som när ett barn kommer hem och kvällen...

Jag ska strax sätta mig på det första av de två tåg som ska ta mig från Södertälje till Nässjö och mina föräldrar. Där ska jag (antar jag) få dricka kvällste och äta smörgåsar med mina favoritpålägg. Sedan ska jag få sova i min välbekanta flickrumssäng, bli väckt av en hundnos i örat, äta yoghurt med plommonmos och sedan göra ingenting tillsammans med min pappa hela dagen, innan mamma kommer hem och vi gör ingenting alla tre.

Det är nog inte helt omöjligt att det är snarlikt att komma till himlen.

I drömmarnas land

Vaknade nyss med ett ryck. I drömmen hade jag nämligen slagit upp Länstidningen och överst i vår rosa predikotursruta hittat mitt eget namn, följt av orden "Mässa med Deeksha-välsignelse" och en noggrann instruktion, skriven i första person, vad som skulle ske där... Precis när jag satt i Sankta Ragnhildsgårdens trappa och grät över att det inte gick att publicera en dementi, så ringde väckarklockan.

Nu är jag vaken och ska läsa in mig ordentligt på saken. Återkommer med mer utförliga reflektioner när jag förstått vad det hela egentligen handlar om. Tror dock det är högst otroligt att jag kommer fram till att jag i vaket tillstånd vill leda dylika mässor...

Vill man läsa artikeln som jag tror föranledde min dröm, så finns den här. Vill man läsa en kommentar till det hela av någon som tänkt och inte bara drömt, läs här.

Helgen...

...inleddes med lösgodis i Östra Husby och avslutades just med att jag spillde stuvning på katten.

Däremellan har den varit mycket god och avkopplande. Imorgon åter i tjänst. Temat för veckan är dopsamtal.

Jag tycker att de vackraste psalmerna skrevs på 1500-talet. Jag älskar Händel högt och rent. Inte desto mindre är Majas bloggpost idag mycket läs- och tänkvärd. Jag tar mig friheten att citera en liten bit:

"Goodbye JS Bach och Telemann, Händels oratorier och Buxtehudes adventsmusik - det är en kyrkomusik som aldrig skulle ha blivit skriven om kyrkorna på den tiden haft samma policy som Svenska kyrkan har idag." (http://majasbibelblogg.blogspot.com/ 091101 kl. 13.12)

All utveckling bygger på att någon är modern och förskräcklig. Och det moderna och förskräckliga som saknar kvalitet, brukar med tiden sortera ut sig självt. Det som har kvalitet, blir med tiden klassiskt och fint. Eller i alla fall klassiskt, det beror på vem man frågar.

Bus eller gravljus?

När jag var liten fanns inte Halloween i Sverige. Det slog igenom ganska snabbt omkring 1997-98 någon gång, till alla tonåringars förtjusning och många andras stora ogillande. Fortfarande är det här med Halloween i Sverige inte alls okomplicerat - speciellt inte eftersom Allhelgonahelgen i Sverige har en både snarlik och samtidigt väsenskild innebörd. Många tycker det är osmakligt och vulgärt att spök- och monsterfester sammanfaller i tiden med minnesgudstjänster och ljuständning på kyrkogårdarna. Andra tycker att ondska, död och mörker inte är något att skämta om - särskilt inte om man är kristen.

Jag kan hålla med om att en hel del av Halloweenrekvisitan är rätt grotesk. Jag tycker definitivt inte att de onda makterna är något man ska ta lätt på. Och jag kan verkligen förstå att det inte känns OK alls att komma från en älskad människas grav och mötas av monstermasker och leksaksblod.

Men samtidigt. I alla tider har människor använt humor och trams för att förhålla sig till det som skrämmer. I alla tider har vi så att säga retat döden genom att skämta om den. De allra flesta av oss kan säkert minnas härliga rysningar från barndomens spökhistorier. Vi tycks behöva sånt här för att stå ut med att leva i dödens närhet. Och dessutom - döden och ondskan är besegrad. Att fira Halloween är inte automatiskt en tillbedjan till det mörka. Det kan lika gärna vara en festlig, busig drift med det, eftersom Jesus har vunnit över alla mörkrets makter en gång för alla. Du död, var är din seger, liksom.

Så nej, jag bojkottar inte Halloween. Igår gjorde jag och Ebbas Mamma en pumpalykta (med ett utskuret Kristusmonogram istället för ansikte) och kommer det några Bus-eller-Godisbarn så är de så välkomna. Det förtar på intet sätt glädjen och högtidligheten i högmässan vi firade imorse, eftertanken inför de brinnande ljusen på kyrkogårdarna, eller den stillsamma hoppfullheten som kommer prägla morgondagens högmässa

En stilla undran i allhelgonatid

Jag tycker självklart det är av yttersta vikt att all hantering av döda människor i samband med begravning och gravsättning sker med respekt och värdighet. Griftefriden slutar inte gälla bara för att kistan är i jorden, så att säga.

Jag urskuldar med andra ord ingenting. Men jag kan inte låta bli att undra hur många människor som skulle känna sig helt bekväma med kremation, om de visste i detalj hur det faktiskt går till?

Om diskriminering när det passar

Dagen rapporterar idag att var femte kvinnlig pastor i de svenska s.k. frikyrkor samfunden, känner sig diskriminerade på grund av sitt kön. De berättar om överlägsna kommentarer i stil med "vår duktiga lilla pastor", idéer som inte tas på allvar förrän en manlig kollega har kapat dem, kommentarer om hur de ska lösa familjelogistiken - och så vidare.

Sorgliga fakta. Men inga nyheter. Det här är, skulle jag tro, den absolut vanligaste formen av könsrelaterad diskriminering, tillsammans med lönesättningen då förstås. Den finns på många arbetsplatser, inte bara i kyrkor och samfund. Och den är inte grundad ni någon exegetisk tradition eller i någon speciell bibelsyn, utan i alldeles vanlig, allmänmänsklig "kvinnor-kan-inte"-tradition. Svår att sätta fingret på, eftersom den rätt ofta äger rum i någon sorts omedveten välmening. Svår att komma åt, eftersom de flesta förknippar diskriminering som något mycket större och mer dramatiskt. Svår att bryta, eftersom så många av dem som utför den, har en inre och yttre självförståelse som säger att de är jämställda i tanke och handling.

Jag har skrivit om detta förut, flera gånger, så jag kanske inte ska tjata. Men jag kan inte släppa tanken på att Svenska Kyrkan skulle kunna komma åt det här problemet mycket effektivare, om man inte så ofta gömde sig bakom ämbetsfrågan och lade den största delen av problemet där. Min upplevelse är inte sällan att det bakom alla omsorger om mig och mina prästvigda systrar, ligger en syn på kvinnan som en svag och utsatt varelse som måste skyddas. Man behöver inte ens fråga de enskilda exemplaren hur de själva upplever situationen - för då kanske de tolkar verkligheten utanför ramarna och DET vore ju obehagligt. Det är helt enkelt lättare att hålla ryggen fri genom att vara hård mot mörkermännen (oavsett om de verkligen har gjort något), än att på allvar ta itu med löneskillnader, verbala och fysiska klappar på huvudet, och lilla-gumman-kommentarer.

Där tror jag att frikyrkorna har ett bättre läge. De har inte en Ämbetsfråga av närmast mytiska proportioner att gömma sig bakom, eller som stör. Självklart finns den teologiska frågan om kvinnor som församlingsledare även där - men inte i samma skala och inte med samma låsta positioner och upptrampade stigar. Kanske kommer deras jämställdhetsarbete kunna fungera som en förebild för Svenska Kyrkan? Jag tror inte det vore så dumt.

UPPDATERING 091030: Elisabeth Sandlund skriver om jämställdhet och diskriminering på ledarplats i Dagen.

Som vanligt, detta är inte ett angrepp på min tjänstgöringsförsamling, utan en beskrivning av något jag tycker mig se i många olika sammanhang inom Svenska Kyrkan.

Länktips - olika sorters aktualiteter

Brygubben skriver intressant om Dag Sandahl och Helle Klein - som båda i sin tur skriver om Kyrkomötet och om händelserna där.

Liselotte delar sin predikan från i söndags. Stillsam har varit i Skottland. Och Maja funderar över Seglora Smedja och girigheten.

Själv skriver jag ingenting idag. Vad tycker ni jag ska skriva imorgon?

En riktigt bra krönika...

...går att läsa här. Anna Sophia Bonde levererar som vanligt!

Förhandsvisning...

...av den predikan jag, om Herren dröjer, kommer att hålla på söndag:

Dagens evangelietext är slutet på en redogörelse för en tämligen hektisk period i Jesus verksamhet. Han har precis kommit hem efter att ha utsett sina lärjungar på ett berg. Innan dess har han både predikat, botat sjuka och drivit ut demoner och helt enkelt börjat bli känd – på gott och ont. Många, många människor har börjat följa honom och de skriftlärda har börjat störa sig ordentligt – de har kommit från Jerusalem för att anklaga Jesus för att stå i förbund med djävulen, att det i själva verket är med djävulens makt han botar och befriar människor. Dessutom är det massor med folk överallt, Jesus och lärjungarna hinner inte ens äta eftersom så många människor vill lyssna på, eller bli botade av honom. Det är alltså en ganska pressad situation som Markus målar upp – huset där Jesus befinner sig är trångt, varmt, rörigt. Jesus har precis förklarat att han inte är i förbund med Satan - och så mitt i alltihop dyker hans mamma och familj upp för att försöka ta med sig honom hem, eftersom de tror att han har blivit galen. Inte vad någon av oss skulle kalla en bra dag på jobbet, direkt.

Men Jesus är Jesus. Han tappar inte vare sig fattningen eller tålamodet. Hans svar när han får höra att hans familj väntar utanför, är inte enbart en markering till dem – det är en kraftfull förkunnelse till alla människor, också till oss.
– Vem är min mor och mina bröder? Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror, och syster och mor.

Det ligger i vår mänskliga natur att vilja sortera upp tillvaron, och därmed också oss själva. Vi bildar grupper – ibland genom att vi till vara tillsammans och ibland genom att INTE vilja vara tillsammans, så att säga. Vi sorterar oss utifrån vad vi tror på, vilket språk vi talar, vilken mat vi äter, hur vi rör oss när vi ber, vad vi tänker, hur vi ser ut, vilken musik vi tycker om… ja, ni vet. Grupper som ger trygghet, gemenskap och sammanhang, där man kan känna sig hemma. Men som också resulterar i vissa krav och förväntningar, både inifrån och utifrån grupperingen i fråga. Ibland helt omedvetna och relativt odramatiska, ibland mycket djupgående. Ibland styrs hela livet av vår grupptillhörighet – du är sån, därför ska du göra så och vara så! Och misslyckas man med detta, att uppfylla kraven och förväntningarna, så får det konsekvenser. Ibland bara små sådana, som höjda ögonbryn och ett och annat missförstånd. Ibland handlar det om liv och död.

Moabitiskan Rut hade lämnat sitt folk och sin tro för att leva med sin make, hans folk och hans tro. Det var förmodligen inte helt okomplicerat. Sedan lät hon bli att återvända hem när tillfälle bjöds, utan stannade i sin nya grupp – av lojalitet och gemenskap med sin svärmor, men också för att deras Gud nu också var hennes Gud. Hon beter sig helt enkelt inte som det förväntas av henne, därför att något annat är viktigare. Det är därför Boas fascineras av henne – och sedan också gör likadant. Han behandlar henne inte som den främling hon rent tekniskt är – utan utifrån den tro deras handlingar bevisar att de delar.

Jesus är, till sin yttre grupptillhörighet, en from snickarson från Nasaret. Hans mamma är, vad man kan utläsa av texten, en änka. Förväntningarna på honom är därför att han ska vårda sig om sin familj och hålla sig till de religiösa konventionerna, istället för att vandra omkring och predika och utmana de religiösa auktoriteterna. Men det har han inte gjort, och därför är de på plats i Kafernaum för att hämta hem honom. De möts av en folkmassa, av människor som fulla av förväntan och hopp kopplat till Jesus – och då törs de inte gå in. De skickar bud istället, och får svaret tillbaka - – Vem är min mor och mina bröder? Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror, och syster och mor.

Han pekar på dem som sitter omkring honom när han säger det. Lärjungarna, de som kommit för att lyssna, de som kommit för att få hjälp. En ganska spretig samling människor med olika bakgrund och anledningar att vara där, och inte direkt vad vare sig vi eller de skriftlärda skulle kalla överdrivet rättfärdiga. Men de har ändå, uppenbarligen, gjort Guds vilja i sådan utsträckning att de är värda att kallas för Jesu bröder och systrar. För de är där. De har följt efter Jesus, satt sig hos honom, för att lyssna, vara tillsammans och ta emot det han vill ge. De har låtit sin tro på att han kan ge dem det de behöver komma före livets alla andra krav och förväntningar. De har gått från hus, hem och arbete och sitter inpressade i ett trångt hus i Kafernaum, bara för att Jesus är där. Det är DET som är att göra Guds vilja – att vilja vara med Jesus så mycket att man går dit han är. Och detta familjeband, som knyter oss samman både med Jesus och med varandra, är viktigare än de jordiska band som knyter oss till olika grupperingar och sorteringar. Det behöver inte automatiskt innebära motsättningar och splittring – Jesu familj kom ju till exempel senare att även höra till hans lärjungar – men det är alltid det som är viktigast. Att vi gör Guds vilja, utför Hans verk, genom att, som Jesus säger i Johannesvevangeliet, tror på honom som Gud har sänt.

Det här var ord som behövde sägas. Till Jesu familj, som förmodligen fick sig en rätt smärtsam påminnelse om att deras son och bror inte var en vanlig man. Till de skriftlärda, som ville förebrå Jesus för att han inte höll sig inom deras ramar. Till lärjungarna, som hade lämnat allt och följt Jesus. Till människorna som kommit dit för att lyssna. Och till oss, som sitter här nu. Därför att vi tror på Jesus och vill vara där han är, så är vi hans systrar och bröder. Och det är, och förblir, större och viktigare än vilka vi är barn till. Det är viktigare än vilket land vi kommer ifrån, viktigare än vilket språk vi talar när vi ber, viktigare än vår fromhetstradition och viktigare än våra åsikter i teologiska ordningsfrågor. När vi tror på Jesus och låter det få konsekvenser i vårt liv, då gör vi Guds vilja och är, faktiskt, Jesu bröder och systrar.

Apropå tolkningsföreträde och färdiga svar...

...så kan man läsa denna ledare från Länstidningen. Därefter kan man leka med tanken att skribenten, med samma retorik och argumentation, hade förespråkat den andra linjen i äktenskapsfrågan, och därefter fråga sig hur många kommentarer om färdiga svar, tolkningsföreträde och tvärsäkerhet som en sådan artikel skulle kunna generera.

Apropå dagens beslut...

...så vill jag citera min vän och kollega B-K, var Facebook-status just nu lyder så här:

Låt oss be för dagens arbete, ord, beslut i Kyrkomötet. Om Jesu Kristi sinne...bortom åsikter...
Och låt oss fortsätta be för varandra i morgon.

Vi tror och tycker olika om äktenskapet. Vi tror och tycker olika om väldigt många saker. Men vi tror alla på Jesus Kristus, vår och världens frälsare. Bara han som är sanningen, vet sanningen helt och fullt. Vi som lever här och nu kan ha fel och komma att bli tvugna att svara för det - oavsett vilken åsikt vi har.

Svartsjuka är inte vackert...

...men man kan sjunga väldigt vackert om det ändå:

Två röster om beslutet som skall tas:

Karin Johannesson skriver i Kyrkans Tidning, Helle Klein i Aftonbladet. Klein har uppenbarligen inte läst Johannesson.

???

Martin Garlöv, a.k.a. Brygubben fick i uppgift att skriva en krönika i Kyrkomötets tidning. Det gjorde han. Men si, den ville tidningen ifråga inte ha, för den stred mot en deras kommunikationspolicy.

Jag har läst Garlövs krönika flera gånger och fattar faktiskt inte vad problemet skulle vara? Gör ni?

Påsklovs-Jesus

Vi visade Jesus från Nasaret på konfirmandlägret igår. Konfirmanderna hade inte sett den. Faktiskt inte de unga ledarna heller. Vi ledare på 30-nånting däremot, vi gick i barndom så fort de första tonerna av ledmotivet hördes.
- Åh, suckade min pedagogkollega lyriskt, det här är verkligen påsk!

För var det något som hörde till påskloven på 80-talet, så var det Jesus från Nasaret. Åtminstone för oss kyrknördar. Jag tyckte alltid att den första delen, som brukade sändas på långfredagen, men som mest handlar om bebådelsen och julen, var bäst. Jungfru Maria var så fin och barnamorden i Betlehem så otäcka att håren på armarna ställde sig rakt upp. Jesus som barn hade lite konstiga ögon, och vuxne Jesus hade väldigt konstiga ögon, men det gjorde inte så mycket. Det andra avsnittet var inte lika underbart. De pratade så mycket, och jag tyckte Jesus åbäkade sig så väldigt när han botade folk. Dessutom hade han som sagt väldigt konstiga ögon. Men det var ändå kul - och på påskafton brukade man ha lite godis att mumsa på under tiden. Och så var det sista delen - den med korsfästelsen. Först pratade de och pratade och pratade, sedan blev det blodigt och otäckt. Och sedan, när regnet öste ned och allt var lerigt och Jesus var död och Maria bara skrek och grät, då kunde jag inte låta bli att gråta lite, jag med. Fast jag visste hur det skulle gå sedan. Faktum är att jag hade svårt för den scenen långt upp i tonåren.

Att se om alltsammans som vuxen, var en positiv upplevelse. Visst - ögonfärgen på Jesus är faktiskt rätt underlig. Förlossningsscenen måste vara det minst realistiska som gjorts i den vägen i modern tid, och stundtals är det väldigt övertydligt spelat - men det är bra. Jesus åbäkade sig klart mindre än jag mindes, så att säga. Om jag kommer gråta när vi ser sista delen, återstår dock att se.

Färdigfixat

Nytt typsnitt, en nykomling i länklistan. Det får räcka för denna gång.

Jag borde verkligen göra något åt den här bloggen...

Till exempel borde jag städa min länklista så att det lönar sig att klicka på en länk. Jag borde lägga till alla nya, fina bloggar därute, greja till layouten lite och kanske byta typsnitt. Jag borde sätta roliga etiketter på alla inlägg (eller åtminstone på fler) och jag borde skriva lite oftare, om lite roligare och innehållsrikare ämnen.

Men inte idag. Idag meddelar jag bara att jag är fullt medveten om behovet - men alldeles för lat för att ta itu med saken.

Om det som en gång var

För nio år sedan läste jag nytestamentlig grekiska - det har jag bloggat om förut. Vad som dock inte framgick av det inlägget, var den stora roll som mina studiekamrater spelade i att göra grekiskan till en så positiv upplevelse.

Att läsa grekiska på egen hand är ingen lätt uppgift. Man behöver vara minst två för att besegra aoristerna. Och allra helst tre, som vi var - CJ, Kristoffer och jag. Det var ett klart vinnande koncept - vi delade texten i tre delar, tog ansvar för var sin del, gick sedan igenom tillsammans. Dagarna inleddes med lektion i Dekanhuset, sedan åt vi antingen 39-kronorspasta i Saffets källare eller det som Kristoffer kallade för "slafs" på Pinocchio, innan vi fortsatte arbetet, ofta i grupprummen på Dekan, uppehållsrummet på Regnell eller i någons kök. Vi femtiden gick vi hem, var och en till sitt, för att fortsätta på egen hand, innan vi sammanstrålade morgonen därpå. Och så där fortsatte det, medan hösten 2000 förflöt i ett ständigt ösregnande, med inslag av gåsmiddagar, Taizémöten, onsdagsmässor och framåt jul också adventskonserter, julklappsinköp, julpysselkväll (med högläsning ur ett Novum som vi rökte in med en indisk rökelsepinne...) och diverse annat.

Umgås man så där, varje dag, med alldeles bestämda förutsättningar (Markusevangeliet och Paulus brev), får man lätt en alldeles egen, och för den övriga omgivningen rätt outhärdlig, jargong. Som till exempel C-Js tes "Hela Johannesevangeliet kan sammanfattas "Du och jag Alfred" eller Kristoffers oförglömliga utbrott: När jag kommer till himlen, då ska Paulus få se på..." eller för den delen min egen oskuldsfulla fråga till föreläsaren vad det är Paulus tycker att förespråkarna för det gamla förbundet egentligen borde skära av sig...

I lördags gifte sig C-J med sin Maria, och därmed kan man säga att vi alla tre är ordentligt vuxna, åtminstone när det kommer till de yttre attributen såsom jobb, ålder och civilstånd. Och jag, som är den sentimentalaste av oss tre, tycker det känns på en gång fantastiskt att C-J har gift sig (såklart!) men också lite vemodigt - för nu är grekiskahösten ännu mer påtagligt en del av en svunnen ungdomstid.

Nåja, livet går vidare. Jag är glad att jag inte läser grekiska längre - för ändamålet var trots allt ännu roligare!

Spikmatta?

Ebbas Mamma är en skarpsynt kvinna som inte går på vad som helst, vilket jag som är mer godtrogen ofta har nytta av. När jag tittade nyfiket på en av alla spikmattor som florerar i handeln just nu, påpekade hon att det faktiskt finns flera likheter mellan reaktionen man sägs få på en spikmatta, och reaktionen hos en människa som skär, eller på andra sätt skadar sig själv. Den självförvållade smärtan distraherar från den inre smärtan, stressen eller obehaget, samtidigt som den får endorfin och adrenalin att rusa runt i kroppen - vilket ger en avslappnande och uppiggande effekt. Men ska det verkligen behöva göra ont att slappna av? Jag är tveksam. Men fortfarande lite nyfiken. Nån av mina läsare som har provat?

Hur det gick med skorna?

Jodå, jag köpte dem. Sedan gick jag in dem. I Rom. Här ovan ser ni dem någonstans i Vatikanmuséerna.

Paulus är inte att leka med...

Jag är som sagt fortfarande lutheran...

Om man beställer in en latte i Rom...

...så är det latte man får.

Jag är fortfarande lutheran, men...

...det här är faktiskt påven och jag har tagit kortet själv!!!!

Det årliga "jag är så förkyld"-inlägget.

Det dröjde lite längre än det brukar, men nu är jag slutligen officiellt förkyld. I tider av svininfluensa känns det dock mer OK än det vanligtvis brukar göra. Dessutom, satt jag just här och tänkte på, så ger förkylningar en hel massa små gyllene ögonblick av lättnad och tillfredsställelse som man inte får uppleva i friskt tillstånd. Som till exempel det där kännbara "klock"-ljudet som uppstår när nässprayen kickar in och luften plötsligt kan passera genom näsan...

Det är alltså inte alls så synd om mig som det brukar vara i dessa lägen. Jag har nässpray, halstabletter och framför allt ingen svininfluensa.

Om att hålla Jesus kär

Kristoffer återger en mycket klok synpunkt från Eva Spångberg. Kan en människa verkligen älska Jesus hur som helst?

Sånt jag tycker om

När jag var tre år blev detta min favoritlåt. Det är den fortfarande, faktiskt. I alla fall i sin genre...

Mina bästa filmer i samma ålder var dessa och de håller också.

Avdöpt med grisrosa hårtork?

Sorry, ditt dop gäller ändå. Förutsatt att du själv vill det, förstås. Gud tvingar sig inte på någon som aktivt valt att tro, tänka och leva som om dopet vore en tom rit utifrån en fet lögn. Vill man så att säga avaktivera sina doplöften, så krävs inga manifest och ingen hårtork. Och alldeles oavsett manifest och hårtork, så kvarstår dopets löften om du en gång skulle ångra dig och vilja aktivera dem igen. Fast det spelar ju ingen roll. Tror man inte på Gud, och har man gått ur det samfund man rent pappersmässigt döptes in i, så är det ju bara tal om lite vatten och mumbojumbo. Varför så mycket besvär?

Nej, jag tycker inte det är respektlöst, eller ens upprörande. Bara fjantigt, i ärlighetens namn. Men jag vill understryka att Unga Humanister står i sin fulla rätt att hålla på med det. Precis som man har en fri vilja när det kommer till att ta emot dopets löften om barnaskap hos Gud, så har man en fri vilja när det kommer till aktiviteter med hårtorkar på bokmässor. Själens och tankens frihet är värd allt försvar.

(ännu) En världslig sak.

Jag har upptäckt ett par skor som jag verkligen vill ha. De finns på en nätshop och (kanske) i en affär i Vetlanda.

Som jag ser det har jag tre alternativ:

1) Beställa dem på nätet och hoppas och be att de både kommer fram och passar.

2) Be min moster som bor utanför Vetlanda åka dit och så att säga köpa ut dem.

3) Köpa ett par skor i Södertälje och helt enkelt vara som folk.

Här är de. Visst står det Miriam över hela dem?

Just nu...

...känns bloggandet ganska trögt. Jag hoppas ni överser med det tills det har gått över.

Nostalgi (igen...)

Mer 1994 än så här blir det inte. Och jag tar gärna en nostalgitripp!

Om Alex Schulman och om att tro det man ser

Jag läser tidiningen Dagens intervju med Alex Schulman och inser att jag är en lättpåverkad människa som sväljer texter som om de vore allomfattande sanningar.

Först hade Alex Schulman en blogg. Den var hård och elak - så jag utgick därför ifrån att att Alex Schulman var hård och elak hela han.

Nu har Alex Schulman en annan blogg, om att vara pappa. Den är lika underbar som hans dotter är bedårande - så jag tror numera att Alex Schulman är rätt underbar, han med.

Igår kväll predikade Alex Schulman (eller höll en bibelreflektion, snarare) i Hedvig Eleonora Kyrka i Stockholm. Jag hade gärna varit där. Och när jag läser intervjun så är jag fast och fullt övertygad om att Alex Schulman är inte bara rätt underbar, utan underbar rätt och slätt.

Sanningen är den att jag inte känner Alex Schulman. Förmodligen är han både elak, underbar och gudslängtande och en miljon andra saker som jag inte vet om. Jag vet saker om honom, det han väljer att berätta eller det media väljer att lyfta fram, och dessa små skärvor av kunskap kör jag genom mitt egen erfarenhets- och fördomsmaskineri och ut kommer en bild jag omedvetet behandlar som om den vore sann.

Ni som läser den här bloggen och inte känner mig i den icke-virtuella världen, ni har på samma sätt tillgång till vissa delar av mig, delar som ni sedan bygger era åsikter och/eller känslor på. Mötte ni mig i verkligheten, skulle ni kanske bli besvikna, kanske överraskade och kanske bara tänka att "jaha, hon ser längre ut på bilden." eller "hon pratar ju inte alls som hon skriver".

Det här fenomenet, att känna någon delvis, har förstås funnits jämt. Men bloggosfären, internet och andra media gör att det blir en större och större del av våra liv. På gott och ont. På gott, eftersom det ger oss större inblick, kunskap och förståelse för andras liv, tankar och verkligheter. På ont, eftersom det är så lätt att låta informationsskärvorna bli till fördomsfull sanning.

Biskop Bertil till minne

För mig var biskop Bertil främst en förkunnare och samlingsgestalt. Jag ska inte säga att jag kände honom - men jag har träffat, och inte minst hört, honom många gånger under de senaste åren, och det har alltid varit till glädje och uppbyggelse, precis som hans pigga ögon och varma leende.

Jag vet att det biskop Bertil också förknippas med konflikt, motstånd och splittring och jag vet också att han fasta övertygelse i ämbetsfrågan de facto skapade en svår situation för många ämbetssystrar i Västsverige. Men det är inte hela bilden - Liselotte och Maciej Zarmeba vittnar båda om en man som stod fast vid sin övertygelse med ödmjukhet.