"...hört talas om mäns våld mot kvinnor, om kvinnohatet o hoten mot kvinnor i offentligheten?"
Så skrev Helle Klein på Twitter, som svar när jag bad henne förklara varför, eller snarare i jämförelse med vilka kvinnliga präster skulle vara
extra utsatta för hot och våld i arbetet. Jag frågade, därför att jag, trots att jag är uppriktigt beklämd och ledsen över det som min kollega i Högalid drabbades av för en vecka sedan, inte delar den bilden av läget i Svenska Kyrkans församlingar som Klein tecknade apropå just den händelsen. Jag tror helt enkelt inte att det är sant, och därför reagerar jag, när en sådan bild sprids i media, även om det bara är i Södermalmsnytt och på Seglora Smedja.
Så, varför tror jag inte det är sant då? För att hot och våld inte finns i församlingsarbetet? För att jag inte hört talas om mäns våld mot kvinnor, kvinnohat eller hoten mot kvinnor i offentligheten? Givetvis inte.
Hot och våld förekommer, och det är något som vi behöver tala högt om och arbeta förebyggande mot. Men jag tror inte att det, i en genomsnittlig svenskkyrklig församling, är prästerna som löper högst risk att drabbas av detta. Präster arbetar nämligen sällan ensamma i lokaler som är öppna för allmänheten, som många av vaktmästare och husmödrar gör. Vi arbetar heller inte utomhus, ibland i skymundan, som många kyrkogårdsarbetare gör. Vi möter inte människor med drogproblem, eller som befinner sig i en kris som gör den desperata, alls lika ofta som våra diakonkollegor gör. I det genomsnittliga församlingslivet, som jag, som funnits i olika delar av det, på olika ställen i landet och på olika sätt sedan jag bokstavligen var ett foster, har rätt god koll på, lever präster jämförelsevis rätt skyddat. Det betyder inte att vi kan luta oss tillbaka och tänka att "det händer väl aldrig något här, med oss" - men är ändå den vardagen jag tror de flesta av oss upplever.
Visst, kvinnor är mer sårbara för våld i den bemärkelsen att vi i allmänhet är mindre fysiskt starka och springer inte lika fort. Vi utsätts oftare för nedsättande tillmälen av sexuell art än vad män gör. Men jag har aldrig någonsin blivit kallad för något fult eller nedsättande när jag varit prästklädd. Inte ens av de mest högljudda alkoholisterna på torget framför min arbetsplats. Det verkar nästan fungera tvärtom.
Visst har jag varit med om olustiga situationer, de flesta i mötet med människor som varit påverkade av alkohol eller droger, och som jag mött inte därför att jag är präst, utan därför att jag råkade befinna mig på samma plats som dem, samtidigt.
Statistiskt sett utförs dessutom 75% av mäns våld mot kvinnor av en make/sambo/pojkvän eller annan familjemedlem. Inte för att prästvigda kvinnor skulle vara immuna mot att drabbas av detta - men det är knappast något som har med vårt ämbete att göra.
Kvinnohatet, det som är plågsamt tydligt i kommentatorsfält på bloggar och tidningar på nätet, och som många kvinnliga journalister, bloggare och mediepersonligheter vittnar om är definitivt ett reellt problem. Men när det drabbar kvinnor som är präster - gör det inte då det i första hand för att vi också är bloggare/skribenter eller på andra sätt har en offentlig roll, och inte i första hand på att vi är prästvigda?
Visst finns vi i offentligheten - men de flesta vare sig bloggar eller twittrar, utan har på sin höjd en bild och sina nummer på församlingens hemsida och kanske en facebook-sida. Kanske skriver vi en och annan betraktelse i lokaltidningen - men den offentlighet de allra, allra flesta av oss rör oss i är de kyrkliga handlingarnas, församlingsverksamhetens och gudstjänsternas offentlighet. Och där är vi omgivna med människor, som kan både uppmärksamma och (som de modiga människorna på parkeringen i Högalid tack och lov var på plats och kunde göra) ingripa om något ändå händer.
Varför är jag då så upprörd över det här? Varför reagerar jag på vad en enda kollega säger? Varför engagerar det mig så dant att jag förhört både min mamma, min prost och diverse andra ämbetssystrar om hot, våld och säkerhet (ingen hade något minne av att ha känt sig hotade, för övrigt) samt skrivit säkert fem FB-statusar om det?
För det första, tror jag att det beror på att jag ofta upplever att de som gör sig till talespersoner för hela Svenska Kyrkan, och beskriver hur det är och vad som behövs, så sällan finns på fältet, i församlingens liv. Det är inte komministern i en förort till Norrköping eller kyrkoherden i Sveg som får uttala sig i media - det är de präster som finns runt Kyrkans Hus, eller i mediekretsar i Stockholm. Och då förmedlas allt för ofta en bild av Svenska Kyrkan i allmänhet och prästvigda kvinnor i synnerhet, som jag helt enkelt inte känner igen, vilket är ytterst frustrerande. Dessutom tror jag det skapar myt- och vrångbilder av kyrk- och prästlivet som avsevärt mer polariserat, dramatiskt och spännande än det faktiskt är. Prästvigda kvinnor är inte förtryckta, hotade och utsatta. Vi är välutbildade, välbetalda kvinnor som verkar i en många gånger oerhört skyddad verkstad. De flesta man går på hembesök till, bjuder nämligen på hembakt och inte på stryk, och de flesta som uppmärksammar ens kön, gör det för att visa hur trevligt och fint det är med en kvinnlig präst.
För det andra, så har jag faktisk erfarenhet av hot och hat från mitt eget liv. Inte mycket, men tillräckligt för att det skulle påverka mig då det skedde, och finnas kvar som obehagliga minnen dag. Min mamma är präst, men min pappa var under större delen av min uppväxt politisk redaktör på en dagstidning. Därför har jag hittat vykort med obsceniteter på i brevlådan och fått tydliga instruktioner om att inte öppna något som såg konstigt ut. Jag har hört pappa få svordomar skrikna åt sig i telefonen (han brukade skratta åt dem och fråga om de var berusade, så han tog det inte så hårt, men jag tyckte det var jätteläskigt), jag har hört folk flåsa i luren och jag har, faktiskt, tagit emot ett dödshot, på grund av pappa men riktat mot oss allihop. Då var jag 16, min bror var 12, mamma och pappa var inte hemma. Det låg inget allvar bakom hotet, inget hände, det var i jämförelse med vad många andra lever med dagligen verkligen ingenting. Men jag minns förvirringen över att någon jag inte kände sa att han skulle döda oss, känslan av otrygghet som bet sig fast i flera veckor, och har nog sällan varit så rädd som jag var då - men aldrig har jag upplevt ens skuggan av den känslan i mitt arbete.
Som bloggare har jag fått några, men ytterst få, mail och kommentarer som jag förvisso inte varit hotfulla alls och inte direkt hatiska heller utan snarare hånfulla och hätska. Har dessa då handlat om att jag är en prästvigd kvinna i offentligheten? På sätt och vis. Men inte som man kanske skulle kunna tro. För de har handlat om att människor i Svenska Kyrkan tyckt att de har rätt att i hånfulla och elaka ordalag uppmana mig att lämna mitt ämbete, och kyrkan, för att jag inte tycker och tror som de gör. "Sådana som du hör inte hemma här".
Så, det var därför blev jag så upprörd över något som faktiskt är en ganska perifer sak. Nu har det gått över. Och batterierna i personlarmen i kyrkan blev utbytta av bara farten.
