måndag, oktober 22, 2012

Ibland är det en snäll polis som heter Kaj Lundin...

Det är inte så lätt att erbjuda en prenumeration på något som bara kommit ut med ett nummer. Lite gris-i-säck-känsla kan uppenbara sig hos den man försöker övertyga. Vi vet det.


Men Evangelium är ingen gris. Framför allt inte i nån säck. På sin höjd en glad överraskning. Den försöker tvärtom vara allt den säger att den är.

Och tror du inte oss som talar i egen sak, kan du läsa mera här:


Frimodig Kyrka bloggar.

Kyrkans Tidning (det finns även en recension i pappersupplagan från 18/10)


Ta steget från gilla till göra!

173 personer gillar Tidskriften Evangelium på Facebook och 262 följare på Twitter. Säkert har ännu fler läst recensionen (motsv.) i Kyrkans Tidning. Många har kommit med muntra tillrop, nyfikna frågor och positiv feedback.

Men inget av detta möjliggör ensamt ett nr 2, eller för den delen nr 3 och 4 och 10 och 34. Vad som behövs är fler som läser, fler som skriver, fler som diskuterar. Fler som hittar Evangelium, helt enkelt. Fler behöver bli nådda av budskapet om tidskriften med det glada budskapets namn.

Därför uppmanar jag alla gillare, att bli görare. Välj det sätt att göra, som just du är bra på, eller intresserar dig. Till exempel kan du bli en del av arbetsgruppen Evangelisterna som håller kontakt med församlingar och andra grupper, erbjuder prenumerationer och informerar om möjligheten att anordna Rum ihop med Tidskriften Evangelium. Eller så kan du arbeta med annonsförsäljning, eller ekonomi. Det väljer du. Huvudsaken är att du gör något.

Och när du valt - hör av dig!
Miriam - miriam@tidskriftenevangelium.se (Evangelisterna)
Pär Parbring - par@tidskriftenevangelium.se (Evangelisterna)
Judit Fagrell - judith@tidskriftenevangelium.se (Ekonomi)
Sofia Lilly Jönsson - sofia@tidskriftenevangelium.se (Annonser)


torsdag, oktober 18, 2012

I wish I had it in me not to care


Så sjunger karaktären Florence i musikalen Chess. Ända sedan jag hörde musikalen första gången för nästan 20 år sedan, har just den lilla strofen fastnat. För är det något som jag, efter omgivningen in- och explicita uppmaningar försökt lära mig, ända sedan jag var liten, så är det att inte bry mig. Åtminstone inte så mycket. Inte så det märks. Och framför allt inte för ofta. För då är det fara värt att folk slutar lyssna  på vad man säger, och bara ser, och möjligen ler milt överseende, åt henne som alltid ska göra så stor sak av allting.

Så jag har försökt, det har jag verkligen. Jag har bitit ihop om både ilska och tårar, oavsett om det varit elaka klasskamrater, nedlåtande lärare, orättvisor på arbetsplatsen, eller den kyrkliga debattens och splittringens alla avarter. Jag har försökt vara som en teflonpanna, jag har försökt praktisera svalkande likgiltighet, jag har försökt koncentrera mig på det som är bra och inte på det dåliga, försökt acceptera det jag inte kan förändra. Jag har sagt ja, absolut, när jag borde sagt nej, aldrig i livet, varit tyst när jag velat skrika rakt ut och varit glad och positiv när alla skäl saknats. Och har jag inte lyckats hålla mig, har jag bett om ursäkt, snabbt som ögat och till så många som möjligt.

Jag har deltagit i så mycket jag inte trott på, och låtit folk behandla mig och andra illa så många gånger, att jag skäms för att tänka på det. Inte för att jag tvivlat på mitt omdöme, eller på det som fått mig att reagera. Inte för att jag egentligen är rädd för konflikter. Utan för att jag lärt mig, den hårda vägen, att den där jobbiga arga tjejen som bryr sig för mycket, henne och vad det nu är hon är så förbannad på den här gången, är det förmodligen inte värt att lyssna på.




tisdag, oktober 09, 2012

Varför är du så upprörd?

"...hört talas om mäns våld mot kvinnor, om kvinnohatet o hoten mot kvinnor i offentligheten?"


Så skrev Helle Klein på Twitter, som svar när jag bad henne förklara varför, eller snarare i jämförelse med vilka kvinnliga präster skulle vara extra utsatta för hot och våld i arbetet. Jag frågade, därför att jag, trots att jag är uppriktigt beklämd och ledsen över det som min kollega i Högalid drabbades av för en vecka sedan, inte delar den bilden av läget i Svenska Kyrkans församlingar som Klein tecknade apropå just den händelsen. Jag tror helt enkelt inte att det är sant, och därför reagerar jag, när en sådan bild sprids i media, även om det bara är i Södermalmsnytt och på Seglora Smedja.

Så, varför tror jag inte det är sant då? För att hot och våld inte finns i församlingsarbetet? För att jag inte hört talas om mäns våld mot kvinnor, kvinnohat eller hoten mot kvinnor i offentligheten? Givetvis inte.

Hot och våld förekommer, och det är något som vi behöver tala högt om och arbeta förebyggande mot. Men jag tror inte att det, i en genomsnittlig svenskkyrklig församling, är prästerna som löper högst risk att drabbas av detta. Präster arbetar nämligen sällan ensamma i lokaler som är öppna för allmänheten, som många av vaktmästare och husmödrar gör. Vi arbetar heller inte utomhus, ibland i skymundan, som många kyrkogårdsarbetare gör. Vi möter inte människor med drogproblem, eller som befinner sig i en kris som gör den desperata, alls lika ofta som våra diakonkollegor gör. I det genomsnittliga församlingslivet, som jag, som funnits i olika delar av det, på olika ställen i landet och på olika sätt sedan jag bokstavligen var ett foster, har rätt god koll på, lever präster jämförelsevis rätt skyddat. Det betyder inte att vi kan luta oss tillbaka och tänka att "det händer väl aldrig något här, med oss" - men är ändå den vardagen jag tror de flesta av oss upplever.

Visst, kvinnor är mer sårbara för våld i den bemärkelsen att vi i allmänhet är mindre fysiskt starka och springer inte lika fort. Vi utsätts oftare för nedsättande tillmälen av sexuell art än vad män gör. Men jag har aldrig någonsin blivit kallad för något fult eller nedsättande när jag varit prästklädd. Inte ens av de mest högljudda alkoholisterna på torget framför min arbetsplats. Det verkar nästan fungera tvärtom.
Visst har jag varit med om olustiga situationer, de flesta i mötet med människor som varit påverkade av alkohol eller droger, och som jag mött inte därför att jag är präst, utan därför att jag råkade befinna mig på samma plats som dem, samtidigt.

Statistiskt sett utförs dessutom 75% av mäns våld mot kvinnor av en make/sambo/pojkvän eller annan familjemedlem. Inte för att prästvigda kvinnor skulle vara immuna mot att drabbas av detta - men det är knappast något som har med vårt ämbete att göra.

Kvinnohatet, det som är plågsamt tydligt i kommentatorsfält på bloggar och tidningar på nätet, och som många kvinnliga journalister, bloggare och mediepersonligheter vittnar om är definitivt ett reellt problem. Men när det drabbar kvinnor som är präster - gör det inte då det i första hand för att vi också är bloggare/skribenter eller på andra sätt har en offentlig roll, och inte i första hand på att vi är prästvigda?

Visst finns vi i offentligheten - men de flesta vare sig bloggar eller twittrar, utan har på sin höjd en bild och sina nummer på församlingens hemsida och kanske en facebook-sida. Kanske skriver vi en och annan betraktelse i lokaltidningen - men den offentlighet de allra, allra flesta av oss rör oss i är de kyrkliga handlingarnas, församlingsverksamhetens och gudstjänsternas offentlighet. Och där är vi omgivna med människor, som kan både uppmärksamma och (som de modiga människorna på parkeringen i Högalid tack och lov var på plats och kunde göra) ingripa om något ändå händer.

Varför är jag då så upprörd över det här? Varför reagerar jag på vad en enda kollega säger? Varför engagerar det mig så dant att jag förhört både min mamma, min prost och diverse andra ämbetssystrar om hot, våld och säkerhet (ingen hade något minne av att ha känt sig hotade, för övrigt) samt skrivit säkert fem FB-statusar om det?

För det första, tror jag att det beror på att jag ofta upplever att de som gör sig till talespersoner för hela Svenska Kyrkan, och beskriver hur det är och vad som behövs, så sällan finns på fältet, i församlingens liv. Det är inte komministern i en förort till Norrköping eller kyrkoherden i Sveg som får uttala sig i media - det är de präster som finns runt Kyrkans Hus, eller i mediekretsar i Stockholm. Och då förmedlas allt för ofta en bild av Svenska Kyrkan i allmänhet och prästvigda kvinnor i synnerhet, som jag helt enkelt inte känner igen, vilket är ytterst frustrerande. Dessutom tror jag det skapar myt- och vrångbilder av kyrk- och prästlivet som avsevärt mer polariserat, dramatiskt och spännande än det faktiskt är. Prästvigda kvinnor är inte förtryckta, hotade och utsatta. Vi är välutbildade, välbetalda kvinnor som verkar i en många gånger oerhört skyddad verkstad. De flesta man går på hembesök till, bjuder nämligen på hembakt och inte på stryk, och de flesta som uppmärksammar ens kön, gör det för att visa hur trevligt och fint det är med en kvinnlig präst.

För det andra, så har jag faktisk erfarenhet av hot och hat från mitt eget liv. Inte mycket, men tillräckligt för att det skulle påverka mig då det skedde, och finnas kvar som obehagliga minnen dag. Min mamma är präst, men min pappa var under större delen av min uppväxt politisk redaktör på en dagstidning. Därför har jag hittat vykort med obsceniteter på i brevlådan och fått tydliga instruktioner om att inte öppna något som såg konstigt ut. Jag har hört pappa få svordomar skrikna åt sig i telefonen (han brukade skratta åt dem och fråga om de var berusade, så han tog det inte så hårt, men jag tyckte det var jätteläskigt), jag har hört folk flåsa i luren och jag har, faktiskt, tagit emot ett dödshot, på grund av pappa men riktat mot oss allihop. Då var jag 16, min bror var 12, mamma och pappa var inte hemma. Det låg inget allvar bakom hotet, inget hände, det var i jämförelse med vad många andra lever med dagligen verkligen ingenting. Men jag minns förvirringen över att någon jag inte kände sa att han skulle döda oss, känslan av otrygghet som bet sig fast i flera veckor, och har nog sällan varit så rädd som jag var då - men aldrig har jag upplevt ens skuggan av den känslan i mitt arbete.

Som bloggare har jag fått några, men ytterst få, mail och kommentarer som jag förvisso inte varit hotfulla alls och inte direkt hatiska heller utan snarare hånfulla och hätska. Har dessa då handlat om att jag är en prästvigd kvinna i offentligheten? På sätt och vis. Men inte som man kanske skulle kunna tro. För de har  handlat om att människor i Svenska Kyrkan tyckt att de har rätt att i hånfulla och elaka ordalag uppmana mig att lämna mitt ämbete, och kyrkan, för att jag inte tycker och tror som de gör. "Sådana som du hör inte hemma här".

Så, det var därför blev jag så upprörd över något som faktiskt är en ganska perifer sak. Nu har det gått över. Och batterierna i personlarmen i kyrkan blev utbytta av bara farten.

onsdag, oktober 03, 2012

Garantin gick ut för länge sedan


En kollega i en Stockholmsförsamling har blivit brutalt misshandlad på parkeringen utanför sin församlingskyrka. Självklart är detta djupt obehagligt och skrämmande, och en väckarklocka för oss alla att se över våra personliga såväl som gemensamma säkerhetsrutiner.  Men, när jag läser Seglora Smedjas blogginlägg om händelsen, reagerar jag ändå med stor tveksamhet på deras ordval. Där står det nämligen så här:

Det går inte att vara kyrkoarbetare och medmänniska i en miljö där den personliga tryggheten inte kan garanteras.


Jag tänker på min egen miljö, den jag lever såväl som arbetar i. Min, och mina arbetskamraters personliga trygghet är aldrig garanterad. Jag går på hembesök till folk jag inte känner. Kyrkvaktmästarna möter människor som är påverkade av alkohol och narkotika. Diakonerna och personalen i Gåvorna (secondhandbutik) likaså. Musikerna sitter ensamma och övar i kyrkor på kvällen. Vi har rutiner för att minska riskerna, och kunna hantera de situationer som ändå kan uppstå, men garanti? Inte en chans. Den gick ut vid syndafallet och går inte att förlänga.

Det innebär inte att vi inte ska tänka riskmedvetet, eller ska utsätta oss för hotfulla, eller våldsamma situationer, om vi kan undvika det. Jag tycker att överfallslarm och teamarbete och rutinmässig försiktighet i samband med möten och hembesök är något bra, som vi verkligen behöver få in i vår vardag i kyrkan, precis som de gör t.ex. i vården, eller socialtjänsten. Absolut.

Men, ska vi som vill vara medmänniskor och kyrkotjänare verka i den här världen, måste vi  vara i världen på samma villkor som alla andra, och acceptera att världen faktiskt är en hotfull, våldsam plats. Inte bara för andra, utan också för oss. En plats där medmänsklighet kan innebära risker, om den ska kunna gälla även dem som inte passar in i samhällets ramar. Vi kan försöka minimera dem, eller åtminstone ha beredskap för att möta dem. Men börjar vi villkora medmänsklighet och kyrkotjänst mot garantier, då är vi på väg att sätta oss själva utanför världen, såsom varande berättigade till ett exklusivare skydd än de andra.



tisdag, oktober 02, 2012

Ännu mer reklam

Idag släpptes så äntligen det första numret av Tidskriften Evangelium!

Ledaren och litteraturledaren är öppna även för icke-prenumeranter - läs dem, så får ni veta varför ni snarast ska bli prenumeranter!

måndag, oktober 01, 2012

Och nu blir det reklamfilm!



Nätverket
Kvinnorna kring Jesus
inbjuder till
Samtalsdag
Tema: Makt

Lördagen 13 oktober kl. 11-17
S:t Matteus kyrksal
Vanadisvägen 35 Stockholm

Medverkande:
Anna Greek
Sofia Lilly Jönsson

Kaffe serveras till självkostnadspris (10:-)  
Lunch äter vi ”på stan” i kvarteren runt omkring.

Anmälan senast 10 oktober till Madeleine Eurenius